i år ska jag INTE köpa några nya kläder - bara secound hand. detta gäller även skor.

detta är en hjärtefråga, jag har svårt för att konsumera och tänker på dom stackarna som sitter och syr kläderna under orättvisa förhållanden i tredje världen. Eftersom min ekonomi inte tillåter att köpa fairtradekläder (jag vet att Bono med sin fru har en kedja som syr rättvisa jeans - prislappen ligger runt två tusen spänn...) är det begagnat som gäller.

den som är i stockholm kan gå på nordiska museet och se utställning om kläders livscykel och etiska ställnignstaganden i samband med klädköp.

här är länken iaf. utställningen pågår till slutet av augusti:

http://www.nordiskamuseet.se/

det är så trångt på ica att man måste backa till kattmaten om man möter någon vid hushållspappret. I vår lilla by känner alla varandra och när man är inne i den lilla bybutiken ser man sällan några främmande ansikten. (endast under turistsäsongen på sommaren)

Jag inser hur jag ägnar mig åt det som en kognitiv beteendeterapeut skulle kallat för skyddsbeteende.

Scenen är följande.

Vi åker bilen på väg hem från vårdcentralen min äldsta dotter och jag. Vi är rätt hungriga så jag ska in och köpa en burk pesto så vi kan miccra pastan i kylen med en klick pesto on the top.

Inne i butiken vid kassan ser jag i ögonvrån en person jag INTE vill träffa. Inte för att hon är otrevlig eller så. Utan bara för att jag plötsligt får ett hugg av dåligt samvete. Jag skulle ju skickat ett kryapådigkort till den där avlägsna släktingen som har en sommarstuga intill hennes. Ja - vi talade om det så sent som i november...tänk vad tiden går....jag skrev upp hennes telefonnummer på en reklamlapp på bygdegården (för att hon hade hans adress i stockholm uppskrien där hemma) där vi hade tårtkalas för ett barn i bekantskapskretsen som fyllde år.

Lappen försvann till lapphimlen som ligger strax under strumphimlen i den stora gåtfulla atmosfären bortom ozonskiktet. Den försvann..jag glömde bort sjuka farbrorn och insikten slog mig rakt i mellangärdet när jag såg henne i ögonvrån. Hon stod där i sin svarta täckjacka och sin pagefrisyr och var precis så där god och mild som hon alltid brukar vara.

"fan-fan-fan" att jag måste vara så usel tänker jag och slänger ned peston i varukorgen. Jag närmar mig försiktigt kassan och upptäcker att hon är kvar.

Om vi backar bandet har jag två val, det ena att gå fram och nonchalant låtsas som det regnar. Men i min hjärna, sönderpulveriserad av dåligt samvete finns bara det här valet:

Jag vänder på klacken och trippar fram (ja jag trippar faktiskt för jag har på mig mina högklackade kinky boots) till grönsaksdisken och:

1) klämmer på alla avocadosar i grönsakskorgen medan jag försöker låtsas välja. Sedan sonderar jag försiktigt terrängen och konstaterar att de verkar ha dagen på sig att avhandla väder och allehanda ting.

Då beslutar jag mig för att:

2) det är bäst att göra en avstickare till nedervåningen för att titta på alla kaffekoppar och annat pjämmer som jag INTE är intresserad av att köpa.Omständligt öppnar jag alla glaslyktor som inte såldes till julen och i en av dem lägger jag ett prydnasföremål som ser ut som en rund rosa tyg-boll (undrar förstrött vad man ska ha den till). På väg uppför trappen kan jag genom spaljesjälorna, strax under skylten där det står läsk med stora bokstäver - konstatera att hon står kvar vid kassan och pratar med händerna (stora gester) med kassörskan. Det är hon och jag i butiken + en kepsgubbe och där promenerar dotterns gamla skollärarinna förbi. JAg nickar och beslutar mig för att:

3) göra en sväng till mjölkdisken. Där jag låtsas läsa innantill p mjölkförpackningarna. Det enda jag ser är en dimma eftersom jag har läsglasögonen i bilen. Lite diskret vrider jag på nacken och ser att kvinnan inte ens packat i varorna i sina kassar. Därför tar jag och gör:

4) ett snabbt hopp in mellan saftflaskorna mitt emot hälsokostavdelningen och jag kan i hukande ställning specialstudera kidneybönor, linser, vitabönor, vitamintabletter och glaubersalt som man ska ta vid lavemang (hur kan jag känna till det här om glaubersalt och lavemang)?

Hela tiden hör jag hennes prat mala i bakgrunden. Efter något som liknar en evighet sticker jag fram huvudet och konstaterar att kusten är klar.

5) då kommer handlarens fru förbi och sneglar ned i min varukorg. Jag känner mig lite underlig där jag sitter i nigskitane ställning och nickar med ett artigt (förhoppningsvis klämkäckt) leende. Nu drabbas jag per automatik av ännu ett sting av dåligt samvete eftersom jag tycker att jag handlaralldeles för lite och på tok för sällan i den lokala butiken. För att reparera skadan vräker jag helt sonika ned färdigriven permesanost, tapenade, oliv- och kaprisblandning, avocado, ruccola små körsbärstomater och laktosfri mjölk i korgen, allt för att det ska bli lite volym.

Sedan går jag fram till kassan och betalar.

Botgörelsen, syndernas förlåtelse är nära. Jag plockar upp kortet och betalar...och det blev mycket, mycket dyrare än den planerade pestoburken för 29 kronor.

Nu undrar jag: Varför lägger man skuld på sig själv för saker som andra inte ens bryr sig om?