så har tillvaron komplicerats ett snäpp. Man har kläckt en idé skrivit ett manus, knutit en artist till manus som manus kretsar kring, så börjar producenten löjla sig och säga jobbiga saker som att man ska leta regissör och tänka på förpackning - eller den här "så kan ni komma och presentera idén för vår utvecklingsavdelning".

Jag och M grips av panik, så jag måste skriva til min mentor - som sitter på flera mille på en av sveriges största filmpooler och hon påminner mig om att du/ni är faktiskt manusförfattare och idéägare. Det är inte vårt jobb att hora runt och söka regissör och tänka på den komersiella biten som förpackning. Gud så skönt. Och så hintade hon att vi kunde komma  och presentera idén för henne och deras organisation eller rent av SVT när vi ändå håller på. Det känns ju skönt, liksom.

Nu ska Marie fråga sin lärare på utbildningen (samma som Mia och Klara gått) och så har jag skickat iväg en Quest till min gamla trygghet, utbildnignsansvarige på manustubildningen i Umeå. Sedan tar vi ett djupt andetag och fundrar hur vi ska göra.

Det är ju faktiskt vår idé och det är vi som sitter med ess på handen.

Det är lätt att glömma det

när man har med äckligt stora organisationer att göra.

Det är lätt att känna sig liten då.

Skönt att ha en mentor som inte släpper taget

fastän

man gått ut utbildningen.