först satt jag vid telefonen mellan nio och tolv. En väninna skulle vara med i vem vill bli miljonär eller vad det nu heter - nu mera. Hon ringde aldrig. Kanske kom hon aldrig till heta stolen. Sedan åkte jag in till stan för att delta i seminarium att leva i förändring. En psykolog skulle föreläsa...Hon hette Emma och visste vad hon talade om. Men om vi ska backa lite i tidslinjerna....så var det väldans spännande för tankmätaren började blinka redan på väg hem från jobbet i går natt (läs söndag natt) så jag visste inte om jag skulle ta mig ända fram till stan (läs övik)...Resurserna börjar tryta, efter resan till stockholm - och annat. Men jag bestämde mig lite för att anta den fatalistiska synen på livet. "kommer jag fram till stan, är det meningen att jag ska jobba kvar på blaskan, annars inte" tänk trots att mätaren blinkade (vilket den brukar göra när dieseln börjar ta slut) länge och väl så tog jag mig fram, otroligt.

På mötet fick jag kräka ur mig allt jag känner om den märkliga omorganisationen. Det känndes himla skönt det oxå. Sedan lyckades jag peppa min kära kollega att ta tag i sitt liv och använda det här till något positivt, kändes oxå bra.

Och nu är det ingen hejd på hur bra allt varit i dag. Sprang på Jennie, fotografen och Gudrun och Anna, alla var festsugna så vi bestämde oss för en spontan-tjejfest-nästa vecka, för att fira det som vi tycker är värt att fira. Jag tänker tillexmepel fira att Bo-Gunnar sa ja.

gäsp. nu är jag trött och har tappat poängen.

men kul ska det bli med fest i alla fall.

hopp å hej, leverpastej

jo just det, dagens goda gärning, när jag kom till stan hjälpte jag en man med vit käpp att ta sig till nybron. Det värmde i hjärtat, mer på mig än på honom tror jag.