är titeln bekant? På svenska heter det Gökboet.

Nu är det här....jag är inne i en manisk fas. Det börjar med att jag kommer hem mitt i natten och finner sambon och sonen i sängen. De drar timmerstockar som inte är av denna världen. I vanliga fall brukar jag knuffa till snarkmaskinerna och sedan hinner jag somna innan det börjar om. Men nu när vi omorganiserar på jobbet är det en del att tänka på. Jag ligger klarvaken och kan INTE somna. Jag lägger mig i soffan och somnar väl inte förrän strax innnan väckerklockan ringer.

Så ska sonens skolgrejor packas ihop. Jag söker genom alla tänkbara ställen där man kan hitta en ren handduk till min sons gympapåse. Han hittar en blöt handduk på golvet till badrummet som vi försöker torka över elelementet som står och tjuter i hallen. Det är bara att ge upp, så jag ringer min väninna och ber att få låna en ren handduk. Vi sätter oss i bilen. Jag ställer bilen på tomgång medan sonen sitter och väntar. Hon viker en vit noppig handuk och berättar att hon precis har börjat om med plugget och undrar om jag är ledig. Jag säger att jag har mycket att göra (och det är sant, men jag är rädd för att hon vill att jag ska hjälpa henne med hennes skoljobb - hon har dyslexi - men jag har inte tid...) men vi enas om att jag ska dricka kaffe hos henne.

På skolan kommer jag på (sedan jag fått handuken av henne på morgonen) att det inte är gympa i dag. Så ringer jag min x-man och ber honom om hjälp. Jag utrycker mig lite humoristiskt. "Det är en säkerhets detalj i samband med passfotograferingen" säger jag "Ska hon ha cykelhjälm på sig" undrar han. Jag skrattar åt det aväpnande svaret och lägger fram problematiken i hela sin kontext:  fixa ett papper hos polisen med underskrift så vi kan fixa ett extrapass åt lillstrumpan...jag misstänker att hon inte hinner få sitt pass i tid. Jag menar sex dagar effektiv tid, hur ofta får man pass på sex dagar? I värsta fall får vi väl sleva upp en tusing för ett sådant där provisoriskt rosa pass. (suck)

Min man, förlåt x-man undrar hur det går med teveserien. Jag berättar läget. Han säger att det låter som man kan göra en intressant bakomfilm. Visst säger jag och berättar hur det ser ut här hemma just nu, kaos....allt fokus på manus, inget på hemarbete. Lite sömn, skriver på alla lediga stunder. Handuksincidenten gillar han extra mycket, liksomdet faktum att jag är manisk.

 Min exman skrattar gott och säger "dra ned på kaffet"  hmmm säger jag

och känner samtidigt hur det liksom sticker i hjärttrakten. Det har det gjort länge, man jag har ignorerat det. "Det är väl nån djävla stressymtom bara" tänker jag. Till dotkorn har jag varit och hon har i princip konstaterat att jag är hypokondriker, men mina barn säger att den där doktorn (jag nämner inga namn) alltid har fel. Hon har ställt fel diagnos på alla mina döttrar. Hmm, men jag vill inte tro att jag har fel på hjärtat, jag skyller på nerverna.

Det är fullständigt normalt att vara så här uppskruvad när jobbet omorganiseras och allt annat är kaos, så det så. Kul som fan att titta på i en film och även om/när man ser sig själv utifrån, men bäst av allt vore att sova ut ngn gång. I morgon bitti tänker jag sova till tio och INTE lämna barn till skolan, basta.

Nä nu ska jag ta tag i allt, hänga tvätt, diska, förbereda milavdragen i självdeklarationen, rätta manus och hitta på en uppfinning som gör att vi blir oeroende av bensin i framtiden. Det borde jag hinna före lunch - va är klockan redan elva. får väl omprioritera då!!!!

jag har fört in de sista korrekturändringarna i min kortfilm. Och jag känner mig nöjd riktigt riktigt nöjd, speciellt som jag skrivit in en extra scen också. Nu finns det bara ett att göra. Att sända in den till tävlingen och vänta och hoppas.

Hoppet är det sista som överger människan heter det.

Så nu är det vänteläge.

undrar hur många väntelägen ens liv består av. Så många väntningar på besked man genomgått och genomlidit.

Men jag vet att jag gjort mitt bästa och jag är nöjd med resultatet.

Det får räcka.

mer kan jag inte göra.