jag har fört in de sista korrekturändringarna i min kortfilm. Och jag känner mig nöjd riktigt riktigt nöjd, speciellt som jag skrivit in en extra scen också. Nu finns det bara ett att göra. Att sända in den till tävlingen och vänta och hoppas.

Hoppet är det sista som överger människan heter det.

Så nu är det vänteläge.

undrar hur många väntelägen ens liv består av. Så många väntningar på besked man genomgått och genomlidit.

Men jag vet att jag gjort mitt bästa och jag är nöjd med resultatet.

Det får räcka.

mer kan jag inte göra.

så har tillvaron komplicerats ett snäpp. Man har kläckt en idé skrivit ett manus, knutit en artist till manus som manus kretsar kring, så börjar producenten löjla sig och säga jobbiga saker som att man ska leta regissör och tänka på förpackning - eller den här "så kan ni komma och presentera idén för vår utvecklingsavdelning".

Jag och M grips av panik, så jag måste skriva til min mentor - som sitter på flera mille på en av sveriges största filmpooler och hon påminner mig om att du/ni är faktiskt manusförfattare och idéägare. Det är inte vårt jobb att hora runt och söka regissör och tänka på den komersiella biten som förpackning. Gud så skönt. Och så hintade hon att vi kunde komma  och presentera idén för henne och deras organisation eller rent av SVT när vi ändå håller på. Det känns ju skönt, liksom.

Nu ska Marie fråga sin lärare på utbildningen (samma som Mia och Klara gått) och så har jag skickat iväg en Quest till min gamla trygghet, utbildnignsansvarige på manustubildningen i Umeå. Sedan tar vi ett djupt andetag och fundrar hur vi ska göra.

Det är ju faktiskt vår idé och det är vi som sitter med ess på handen.

Det är lätt att glömma det

när man har med äckligt stora organisationer att göra.

Det är lätt att känna sig liten då.

Skönt att ha en mentor som inte släpper taget

fastän

man gått ut utbildningen.

först satt jag vid telefonen mellan nio och tolv. En väninna skulle vara med i vem vill bli miljonär eller vad det nu heter - nu mera. Hon ringde aldrig. Kanske kom hon aldrig till heta stolen. Sedan åkte jag in till stan för att delta i seminarium att leva i förändring. En psykolog skulle föreläsa...Hon hette Emma och visste vad hon talade om. Men om vi ska backa lite i tidslinjerna....så var det väldans spännande för tankmätaren började blinka redan på väg hem från jobbet i går natt (läs söndag natt) så jag visste inte om jag skulle ta mig ända fram till stan (läs övik)...Resurserna börjar tryta, efter resan till stockholm - och annat. Men jag bestämde mig lite för att anta den fatalistiska synen på livet. "kommer jag fram till stan, är det meningen att jag ska jobba kvar på blaskan, annars inte" tänk trots att mätaren blinkade (vilket den brukar göra när dieseln börjar ta slut) länge och väl så tog jag mig fram, otroligt.

På mötet fick jag kräka ur mig allt jag känner om den märkliga omorganisationen. Det känndes himla skönt det oxå. Sedan lyckades jag peppa min kära kollega att ta tag i sitt liv och använda det här till något positivt, kändes oxå bra.

Och nu är det ingen hejd på hur bra allt varit i dag. Sprang på Jennie, fotografen och Gudrun och Anna, alla var festsugna så vi bestämde oss för en spontan-tjejfest-nästa vecka, för att fira det som vi tycker är värt att fira. Jag tänker tillexmepel fira att Bo-Gunnar sa ja.

gäsp. nu är jag trött och har tappat poängen.

men kul ska det bli med fest i alla fall.

hopp å hej, leverpastej

jo just det, dagens goda gärning, när jag kom till stan hjälpte jag en man med vit käpp att ta sig till nybron. Det värmde i hjärtat, mer på mig än på honom tror jag.

paniken i full gång, alla tjänster är utannonserade och vi ska alla söka dessa. Den enda skillnaden är väl att nu börjar saker röra på sig, månader av väntan är över, äntligen kan man göra någon slags rörelse i någon slags riktning och utfallet kommer i juni.

jag har för övrigt sett att man även kan söka jobb som flygvärdinna i Husum eller som informatör i umeå och radiorredaktör i Enköping och -------

the sky is the limit.

this is ground controul to major tong...and the paper whants to know wich shirt you wear. The sky seems verry different from here...

sjöng han ju en gång mr Bowi himself

ursäkta alla stavfel. Gäsp. i morgon ska jag på kuksen - hoppsan freudiansk felskrivning, på kursen - att leva i förändring.

måste väl hålla med kollegan Anna här, jag får citera henne: "Hela mitt liv har varit en enda stor förändring", resten är mina egna ord:  har inte haft ett fast jobb sedan 1992, flyttat över tjugo gånger, gift skild...brutit upp, brurits ned brutit ihop. byggt upp, rasat ihopp, flytt, stucikt huvudet i sanden, kämpat på - det enda som varit säkert är förändringen. Jag säger som Einstein, nej det ar ju Arkimedes  "Ge mig en fast punkt och jag ska rubba jorden"

man skulle behöva klippkort. Så ofta reser jag till Stockholm, numera.

Varannan månad - är egentligen inte så ofta och man lever lågbudget varje gång. Den här gången kostade resan och boendet cirka femtonhundra kronor. Men snart när vi måste ses varje månad min skrivar kollega och jag - eller ännu hellre när vi måste ses två gånger i månaden....jag måste ha en plan på hur man förbilligar.

Men det var roligt och vi åt så konstigt.

Firade med gröt och vin....och en liten promenad i jakten på ett billigt hak. Det slutade på Engelen i gamla stan. Nästa dag efter att ha blivit utslängda från vandrarhemmet i ottan i väntan på nytt rum, satt vi på Stadsbiblioteket - ja det som Asplund ritat - och skrev. Försiktigt bar vi ett litet bord, och anrika stolar närmre en elkontakt och pluggade in datorn. "Vad gör vi om det kommer någon" sade min kompis marie C, förskräckt. "Vi säger att vi gör ett grupparbete för komvux" sade jag och sträckte mig efter en bok om religion. Vi kanske satt i två timmar och kläckte idéer och sedan gick vi ut i solen.

Marie köpte en fiskburgare på Donken och jag lyckades slanta upp tjugotvå kronor till en latte. Vi satt med näsorna mot sveavägen och solen och såg hur skateboardåkarna tinade fram i vårsolen. Sedan promenerade vi Sveaveägen fram mot hötorget, gjorde en sväng in på Adolf Fredriks kyrkogård och stod andäktiga en stund vid Olof Palmes minnesssten. 

Väl på Hötorget blev man omtumlad av dofterna och alla färger där grönsaker, blommor och krimskrams salufördes. Jag blev uppkörd på sparris, men det gjorde inget. (vem fan köper sparris för en hundring när man är nästan black...vågade inte säga nej när han vräkte ned i påsen -sådan är jag).

Vi vek av ned mot drottninggatan och Marie kollade in alla skor hon inte hade råd att köpa. Så gick promenaden vidare förbi kulturhuset och vidare ned mot riksdagshuset. Marie såg både Anders Borg och Lars Lejonborg, jag såg ingenting, förutom en blå himmel och ett myller av människor. Så ramlade vi in på vårt stamcafé, café Edenborg, med internetuppkoppling. Det bästa med CAfé Edenborg i Gamla stan är att man kan sitta där i timmar utan att bli utkörd och få gratis påtår på kaffet. På toaletten finns anslag om alla politiska och kulturella möten och man får liksom koll på allt som är väsentligt att känna till om man är en tänkande reflekterande människa som en gång i tiden slängt sig framför Nato-missiler på Greenham Common.

 Där fortsatte vi att kläcka idéer. Vi var rejält hungriga och gick hela vägen tillbaka för att spara pengar. Vi planerade att koka sparris och äta till middag. Marie gick in på apoteket och köpte någon slags bantningschoklad. Hon förklarade att två rullar motsvarar en måltid. Vi tuggade i oss var sin. När vi kom till vandrarhemmet var det uppdukat vin och snittar. Det var visst invigning för dom öppnade i tisdags och nu var det fredag. Vi drack villigt rött vin och tuggade i oss alla snittar vi kunde finna och gick omkring som mingelproffs och småpratade med ägarna, deras föräldrar och alla människor som kom i vår väg, så länge det fanns snittar att tugga i sig.

Sedan gick vi upp på rummet och tryckte i oss det som fanns kvar i vår bag in box samt de återstående rullarna med bantningschoklad. När ljuden tystnade smög vi ned i köket och mötte ungdomar från tyskland och italien.Vi kokte vår sparris och gick upp på rummet, skulle bara vila lite innan marie skulle övertrassera sitt kort och bjuda mig på "släng dig i brunnen" . Vi somnade och konstaterade när vi vaknade mitt i natten att vi inte orkade gå på stand up comedy. Nästa morgon konstaterade vi glatt att vi hade sparat en faslig massa pengar. Vi kramades. Marie sade lyckligt "Vi har uppnåt målet". Hon skulle bara vila lite och sedan checka ut. SJälv tog jag tog tunnelbanan till t-centralen och bytte till Tekniska högksolan och vidare ut med Roslagsbanan till min bror. Där fick jag ficka och vi pratade gått och väl i fyrtio minuter.

Sedan körde jag bilen hemåt. I sundsvall var jag så hungrig att jag höll på att svimma och oroade mig för att bensinen inte skulle räcka. Eftersom jag har fel på ämesomsättningen måste jag äta när jag blir hunrig annars fungerar jag inte. Jag såg att påsen med matsäck från torsdagen fanns kvar  i bilen. Så jag skrapade bort osten som såg ut som en bakteriehärd och tuggade i mig de äckliga vita bröden. Det stillade den värsta hungern tills jag kom hem. Jag undrar när man får börja resa lite mer kungligt.

knappt tjugo timmar kvar tills bo-gunnar och jag och min skrivarkollega marie (nej jag är inte skitz min skrivar kollega heter marie - marie c)ska ses hos hans agent. Jag är så nervös att jag nästan kräks och sitter insvept i ett överkast och skriver på min one minute pitch. den ska jag lära mig utantill. mellandottern står på toaletten och dushar - jag hör det hit in och jag inser samtidigt att kjolen jag hängt in för att rynkonra ska hängas ut kommer att var en blöt trasa när hon lämnar toan. den hade jag tänkt ha i morgon. men va fan det är många som tror på mig och när jag träffade kaspers ägare (vovven) fick jag en remsa så jag kan resa med pendeln från där jag ställer bilen in till city och banken hade öppet så jag kunde sätta inpengar från postanvisningen, detta måste vara ett tecken.

när vi skulle tanka bilen såg jag även LArs T Johansson som jag senare måste kontakta om min musikal...jag tror även det var ett tecken - han åt en glass, nej förrästen korv var det. JAg sitter som sagt här i sovrummet där jag barrikaderat mig för att slippa höra alla ljud från den påsklediga familjen så jag får lite arbetsro.

tac k alla som tror på mig, tack alla.

nääääää

naturlich nicht.

Oförberedd är mitt middlename.

Men i alla fall, så närmar sig mötet på skivbolaget med den hemlige mannen vi kan kalla honom X, eller varför inte Bo-GUnnar. Kanske blir mötet hos agenten, det får vi veta i morgon. Så är det dags för ett litet förutsättnigslöst snack...och sedan är det dags för att avgöra om det är läge för partyhatt på.

Om det är läge för partyhatt på, kommer vi vara helt spaka dag två när vi ska jobba. Men vi ska jobba så inihelvete i alla fall. skriva så det ryker i tangentbordet. och sedan hemåt, hemåt hemåt.

Det börjar kännas mer verkligt nu - om man säger

det blåser som fan och  man får stickor i arslet, men nu är jag iaf på väg.

glad påsk på er alla halta, lytta och smmådjävlar :-)