vågen visar på 82 kilo men nudjävlar, när jag outat och förnedrat mig så här så tamejfan. I morgon smäller det. Då kliver jag upp på swingsteppern och promenerar i imaginära trappor minst en halvtimma. Detta kommer fortsätta ända till sista april. TAmejfan. och käket ska decimeras det med. Ingen metod dock - för de tär så d......a dyrt att följa dieter. det får bli lite mer arkitektoniskt - Less is moore.

japp - en viss frustration infinner sig.

- färdig!, vrålar sonen från toaletten

Det är onsdag och jag skulle skrivit hela dagen, så blir sonen sjuk och blir hemma. Jag stjäl åt mig snuttar, minuter vid datorn. Blir mer och mer irriterad för att jag INTE får skriva i dag som planerat.

fan fan fan.

talar i telefonen med mellandottern som berättar om livet på folkhögskolan om mupparna till klasskamrater som inte ens vet vad positivt och negativt betyder och när dom ska ha värderingsövningar så börjar dom med enkla ämnen som maträtter och årstider.

Sedan ska de välja vilken årstid som är positiv och negativ. Då stannar undervisningen upp för dom kan inte skilja på positiv och negativ.

"Herregud, det är inte klokt. TIllochmed min sjuåriga lillebror vet vad positivt och negativt betyder", säger mellanstrumpan.

Hon berättar hur hon talat med äldre systern om detta på telefonen och inte märkte hur religionsläraren gick bakom henne, hon som hade den undervisningen hon klagade på. Hon ville sjunka genom jorden. Samtalet fortsätter om livet på folkhögskolan.

Ett avgrundsvrål hörs från köket. Äldsta dottern hittar inte ett rivjärn.

"Hur fan tror du jag ska kunna hitta den. Gubben lägger saker på en plats och jag på en annan," säger jag.

"Hitta den normala familjer har rivjärn "säger mellanflickan.

"Vad får dig att tro att det här är en normal famlilj" replikerar jag. Dottern suckar. Sedan när hon ska fixa pajen och upptäcker hon att bakpulver saknas.

Jag som redan gjort en expedition till affären när hon saknade vitt mjöl och grädde.(först skällde jag hysteriskt på henne när hon skrek att hon inte kan kaosbaka som jag, hon måste ha allt. Jag skriker/svarar att vad gör man när man inte har pengar. Så funkar de thär fittlivet, man har inga pengar så får man ta något annat och så smakar det bajs,s äger jag) Under protest åker jag till affären, eller snarare vänder i dörren. Kommer på att det är tomt som ett eko på mitt bankkonto. Sonen plockar fram sin feta plånbok och donerar tjugo kronor i småpengar, han är pajsugen.

JAg kommer hem med bakpulvret. "ska vi hitta på en middag" föreslår jag.

VArför det, frågar barnen, både den stora och den lilla med en mun.

"normala familjer äter middag före efterrätten". säger jag och försöker låta pedagogisk.

"Du har själv sagt att vi inte är någon normal familj." svarar dottern blixtsnabbt.

"men ska vi inte följa kostcirkeln tänk på barnen som växer", säger jag.

Stora flickan blänger på mig.

"skit i kostcirkeln säger sjuåringen" . Jag är övertygad, ger upp:

  "okej, svarar jag". och tillägger torrt "Citronpaj till middag" .

sjuåringen jublar.

och om åtta minuter sharp ska jag hämta sonen. Äldsta dotern spelar piano och och jag har ätit två grova mackor med fullkorn. Hela förmiddagen har jag varit nere hos Cat och vi har kämpat med musikteatern/musikalen.

Suddat bort de värsta politiska pekpinnarna och haft riktigt kul - kommit på schyssta scenlösningar, vi hann hela första akten, sedan skulle hon åka till jobbet så jag åkte hem. Väl hemma kollade jag telefonsvararen. Marie C ringde så jag ringde upp. Hon är nervös och starstruck, har ringt agenten till en viss känd svensk sångare. Nu väntar hon på att han ska ringa upp så de kan diskutera vårt teveseriemanus. "Jag har inget att säga, jag tänker be honom ringa dig istället" säger hon. "Kan du väl inte göra, säger jag - här hemma är det ju ingen ordning, han kanske inte ens får prata med mig utan med min sjuåring så ringer han aldrig mer tillbaka" "Kan vi inte göra en teveserie om två medelålders kvinnor som skriver på en teveserie som aldrig blir klara - istället" säger hon och fnittar och beklagar sig över att backspegeln är trasig på bilen och hon har inte råd att köpa ny. Det kostar fem tusen att säta in en ny.

Nu ringer mamma. "hej mor" säger jag. "Ser du att det är jag". "jag ser det på displayen" ..vi pratar och jag känner att jag får lite brått. JA det var då min vän, spelar dottern nu på pianot. hon verkar ha kommit över en notbok med låtar från sextiotalet.

En lastbild dundrar förbi uppe på vägen och köket, hallen - tja hela huset är i oordning. Smöret står och smälter i Bregottasken och jag, jag borde städa men nu är jag trötter för jag sov inte så mycket i natt, hade en del att tänka på och så klev jag upp tidigt och när ska jag få sova. hmm - när ska jag städa...hmm när ska jag inleda min författarvardag som ger mig minst fyra gärna åtta obrutna timmar av författandet och obrutna tankebanor. Vem lever i en sådan värld, inte fan är det jag. Kanske STrindberg, Kanske Liza Marklund och några till kan inrätta den där vardagen, vi a ndra behöver jaga in pengar för räkningarna dimper ju ned i lådan hela tiden och hur ska dom betalas och hur ska man hinna slå igenom som författare när man har svårt att hinna med att skriva. Men nu ska vi tänka positivt och jag ska snickra på en schysst presentation av för teveserieidé och snart landar den på en filmbolagssnubbes bord och då kommer han ringa mig och säga:

"simsalabin du får pengar av mig"

vilken bra fantastisk grej, tänker jag och får en tusenwatts spot i ansiktet och så brister jag ut i sång och börjar dansa och i fjärran hörs musiken. KAnske är jag bara lite psykotisk, inte fan vet jag, jag har ju inget manus att gå efter, det är bara livet som rullar på.

först har jag skrivit på teveserien, kom på lite nya idéer som platsade (smärre förändringar enbart) så fick jag mail från Zinat som okejade att träffa mig i stockholm, det kändes bra. Eftersom jag hade sådant flyt tog jag mod till mig och ringde Lillbabs manager som gav mig numret till dottern. Jag ska återkomma i början av april för att kolla om Barbro läst manus. Hoppas hoppas, hoppas hon vill va med i långfilmen, det kan lösa upp knutar och få saker att röra sig åt rätt håll.

Så for jag till jobbet och där var det ny lokal, ny nyckel och nytt genomdesignat kontor. En bra grej var att det var höj och sänkbart skrivbord och det är bra för ryggen, dessutom jobbar man närmre övriga redaktionen och det är alltid kul, att få lite mer kontakt med kollegorna.

Dessutom träffade jag slemolga in person, det visade sig att hon var en helt annan person än jag från början hade trott. Livet bjuder ständigt på överaskningar.

Heja STina Oscarsson som bloggar om den snåla kulturvindarna som nu blåser. har tagit mig friheten att klistra in ditt inlägg här och lägga bloggen till din sida under, hoppas du ursäktar:

Skräpmat för själen

Kulturutredningen vill satsa på strategisk forskning inom kultur och hälsa. Jag undrar stilla: måste vi ha belägg för allt? Måste vi idag veta med hur många år vi kan förlänga vårt liv om vi ser en teaterföreställning eller läser en bok i veckan för att vi ska kunna försvara ett offentligt finansierat kulturliv i framtiden? Har vi i detta sekulariserade samhälle rationaliserat bort själen helt?

Ska man tala om kultur och hälsa borde man nog först fråga sig om all kultur är bra för hälsan. Jag hörde en forskare på radion häromdagen, det var återigen bevisat att men får cancer att dålig mat och hon ville förbjuda reklam mot skräpmat. Jag funderar på om det inte finns en hel del skräpmat också för själen?

Stina Oscarson

http://detosynliga.bloggsida.se/okategoriserad/skrapmat-for-sjalen

äter sardinmackor, väntar på att mamma ska komma med buss från stockholmsresan. Ska möta upp och sjkutsa hem henne. Tvenne barn ligger i sofforna och ser på teve. Den äldsta sover fö rhon har vänt på dygnet. Sonen ser på en dålig amerikansk film han såg redan i går kväll, barnfilm. REgissören måste gått lös på den med stora saxen, man har noll koll på handlingen, men han är så nöjd. Han sitter och läser på textremsan för brinnande livet, alltid en sporre att lära sig läsa tillräckligt bra för att hinna med på textremsan.

tänk att det är sant, det har tagit ett halvår att få fason på avsnitt ett av vår teveserie. MEn nu har MArie C satt sin sista touch på det hela och jag tjuter av skratt när jag läser. FAn vad roligt. VI kanske är roliga, vi kanske rent av är skitroliga. Nu törs vi ringa filmbolaget. Är det inte fantastiskt. Nu får vi snart korka upp champanjen. skål tamejfan.