tänk att det är sant, det har tagit ett halvår att få fason på avsnitt ett av vår teveserie. MEn nu har MArie C satt sin sista touch på det hela och jag tjuter av skratt när jag läser. FAn vad roligt. VI kanske är roliga, vi kanske rent av är skitroliga. Nu törs vi ringa filmbolaget. Är det inte fantastiskt. Nu får vi snart korka upp champanjen. skål tamejfan.

och jag kommer inte att vara där, dels för att jag jobbat så vansinnigt många nätter och lämnat hemmet redan vid fyra - att familjen nästan glömt hur jag ser ut. Dels för vi skulle haft en indisk afton på jobbet i övik i stället, nu var det så få anmälda att den blev inställd.

Eftersom jag inte jobbat så länge på jobbet känner jag dessutom att det är att inkräkta på deras stund, de har suttit ibyggnaden från 1972 och har historien i ryggen. SJälv har ag surfat runt det sista året/en. Det vore att profitera på deras minnen att dricka öl och äta mat med dom.

Men ändå känner jag inte det där utanförskapet som jag känner i övik. Jag tycker dom är snälla i härnösand. Man blir nsläppt fastän man "bara" jobbar på radiotidningen. Men det kommer k'ännas nervöst på måndag, att kliva in i en ny genomdesignad byggnad. Den kommer kännas lite för snygg för mig. Jag är inte van sådant. Min hållning brukar vara underifrån - utanifrån. Det där med innanförskap är inget jag är direkt van vid. Vi får väl se hur det blir och hur länge man får vara kvar. Det ger sig med tiden.