hmm hur fortsätter man efter en så anspråksfull rubrik. Men det känns som ytan och förpackningen är viktigast i dag - samtidigt som det finns en rörelse som går på tvärs mot det.

Det är svårt att greppa samtiden - när man är just inne i den. Men eftersom allt blir så snuttifierat, särskilt i media, undrar jag var man går med sina funderingar. Vad gör alla de som har känsloliv som öppna sår, var tar de vägen. Finns det vänner som har tid att lyssna på dem, mitt i konsumtionshetsen. Eller korkar de upp ännu en bag in box och häller i sig ännu en klunk bedövningsmedel - ett rieslingvin, eller något billigt rött.

Var tar man vägen när man behöver en kamrat, hur döljer man att man mår dåligt och hur många är det som döljer hur de mår.

Varför är det så viktigt med fasad och yta och varför är människor så rädda för att stanna upp och möta varandra.

Guud vad flummig jag låter, men om jag ska koka ned en essens av det jag försöker greppa, så citerar jag Carolina af Ugglas ur minnet. Hon vann ju andra chansen i melodifestivalen häromkvällen. "utan löshår och löstuttar" Ja visst var det konstigt att hon vann utan löshår och löstuttar. Jag tror att en och annan kände igen att hon bar på något väldigt ovanligt, något äkta, en ren äkta känsla med låten Snälla, snälla - i enkel bluestappning. Alla kunde känna igen sig i den där vädjan, snälla snälla - lämna mig inte. Alla är någon gång små och övergivna, trots att vi anstränger oss så hårt för att vara på rätt sätt, säga rätt sak, köpa rätt skor, läsa rätt tidningar, se på rätt teveprogram. Det är som om vi alla numera är våra egna varumärken. Att vi går omkring och spelar rollen av oss själva.

Bara i det mest intimt privata kan vi vara oss själva. Vad finns då kvar när vi dragit av oss skalet och hängt in det i garderoben. Underhuden är vit som magnecyl för den så sällan varit ute i den riktiga världen och blivit svedd av den riktiga solen som bränner. Vi är ju så ovana vid att reflektera med varandra kring de stora frågorna, så otränade på att vara medmänniskor. Vi är ju barn av vår tid och därmed även så rädda för allvar.