här är min egen lista

etta Moldavien med en underbar Kletsmer inspirerad folklore/rapp låt

http://www.youtube.com/watch?v=0qgKFV1M0w0&feature=related

Tvåa Israel som hade en palestinsk och en Israelisk sångerska som sjöng

"there must be unother way"

http://www.youtube.com/watch?v=CKZv3YofcFc

På plats nummer tre Hon kallas för frankrikes nya "Edit Piaff"

http://www.youtube.com/watch?v=5J9qxNASrs4

jag återkommer med resterande lista.

jag har dejtat iprenmannen hela kvällan och är nu tablettmissbrukare...nu ser jag små blå gubbar dyka upp ur papperskorgar och i ögonvrån precis hela tiden. owahhhhahhha - owahhhhahhha - owahhhhahhha - owahhhhahhha - owahhhhahhha - owahhhhahhha - owahhhhahhha - owahhhhahhha - owahhhhahhha - owahhhhahhha - owahhhhahhha - owahhhhahhha - vowahhhhahhha - vowahhhhahhha - owahhhhahhha - v

hela huvudet värker, ögonen, kinknotor, haka kindben och värst är det nere i tandrötterna. Var in till folktandvården en sväng i förmiddags eftersom jag lyckades vädja till mig en akuttid. De borrade ned en bit och slängde på ny fyllning. När bedövningen släppte kom allt tillbaka med förnyad kraft. Vräker i mig alvedon...men den tar inte riktigt...ska försöka med ipren, kanske den lilla blå iprengubben har rätt, att det är den intelligenta värktabletten. Nu sitter jag på jobbet och har så ont att jag inte vet vad jag heter, räknar minuterna tills jag får ta nästa omgång värktabletter. Men jag behöver bara lida till på måndag förmiddag då ska fanskapet borras ned och rotfyllas, basta.

här är lite Eu-bloggar:

Lite eu-bloggar

http://www.vansterpartiet.se/euval2009/kategori/eva-britt-svensson/

http://www.vansterpartiet.se/euval2009/kategori/hanna-lofqvist/

http://blogg.mp.se/epkandidaterna/archive/2009/05.aspx

som ni ser är inte alla med, bara de som jag eventuellt kan tänka mig att rösta på.

den som drar sig längre mot mitten och höger ut får söka själv, så att säga.

by the way, valplattformar:

Valplattformar

http://mp.se/templates/Mct_78.aspx?avdnr=11913&number=161602

i mitt privata projekt, Bo-Gunnar. Suck. Nu är han lite osäker, klarar jag det här...vi måste hitta Herr D för att han ska övertala Bo-Gunnar - det här klarar du - no problemos. Men herr D, vad vi vet regisserar bara det han skrivit själv. Men man vet ju aldrig. Man kan ju alltid fråga. Och tiden tickar i väg. I kväll ska jag få tio sider på faxen från Marie en mall för hur konceptbeksrivningen ska se ut på riktigt i den riktiga världen där utanför byn där jag bor. SEdan är det bara att böraj köra showen. Jag med scenskräck och Marie C:s är ännu värre, den är min upphöjt i tio ungefär. Men det är bara att köra över sina tillkortakommanden och ro det i hamn - ungefär.

På jobbet - en evig triller. Vem får tjänsterna. Ska jag över huvudtaget hoppas på något alls. Jag som BARA är vikarie. VIKARIER räknas inte. VIKARIER we hate U.

Dessutom har jag tandvärk och ska skriva tre texter till en teatertidning. Bajs. Snacka om stress. Men det är som man säger på amerikanska "peace of cake"

Vågorna glittrar i solen. I bakgrunden hörs böneutropen från en minaret. De vita husen avtecknas mot himlen. Det är fredag. Vi turister är ute till havs på en piratbåt som är bluff rakt igenom. Lanternan är av trä, med små fyrkanter i guldfärg som ska föreställa skimret från glaslyktor. Tunisien är ett gammalt sjörövarland, vilket uppfinningsrika affärsmän tagit fasta på.  Barbarossa kom från Lagaletta som är en hamnstad lite norr om Sousse. Seglen är mest kosmetika för att det ska kännas lite som på riktigt. Solen steker, havet är stilla. En fiskebåt åker förbi med två solbrända tunisier. De lägger nät en bit bort.

När vi lägger till efter några timmar (ja vi fick både trumdans och god fiskmåltid) så är tiggarna där. Jag är helt oförberedd.

”to sandwich” säger en pojke som ger mig en blomma. Jag skäms för att jag inte har några pengar på mig. Efter ett tag är massor av tiggarpojkar framme. Min sambo tömmer allt han har av mynt i börsen.

På hotellet kryllar det av personal. Alla ler och passar upp. I bakgrunden finns kvinnorna i sina vitblå städuniformer med tillhörande hätta. De städar rummen och alla övriga ytor. De stora marmorgolven ska blänka. En gång såg jag en man med dammsugare i hotellkorridoren, för övrigt är det enbart kvinnor som sköter städhanteringen. Matsalen däremot är männens domäner. Här passas det upp på famjler från Neww HAmpshire, Moskva och Vladoïvostok. Männen är iklädda stora märkliga kostymer i grönt eller brunrött med stora guldemblem på axlar och ärmar (de  är väldigt lika de kostymer som jag såg hos personalen på cirkus Maximum på Högslättens idrottsplats här om året).

Swimmingpolen är välskött i turkosfärgad mosaik. Vattnet är klart och rent. Hotellet är trestjärnigt och troligen byggt på sextiotalet. Polmannen är i femtioårsåldern. Han är solbränd mager och tänderna delvis bruna stumpar. Han är klädd i en nött addidasoverall. Vi dricksar honom rejält och han fixar fina platser åt oss i solen invid polen.  Han säger i förtroende att han ogillar  ryssarna för att de är så arroganta och har en tendens att se ner på servicepersonalen. Han tycker det var bättre på sextiotalet när fler skandinavier besökte Sousse. Kanske för att han var yngre och vackrare då också tänker jag för mig själv. Männen här flirtar reflexmässigt med alla, tilloch med mig, gamla tanten. Högt ropar de efter mina döttrar som är mellan sexton och tjugiotvå år.  I Medinan (handelsplats ung. gamla stan innanför stadsmurarna i Sousse) är de alldeles galna.Vi får knappt vara ifred alls.

På kvällarna underhålls vi med magdans, fakirshow, bingo, karaoke och mycket annat. Vi dricker svaga drinkar (eftersom alkholhol är bristvara i det här muslimska landet)  och öl. Välutbildade unga män (bingoutroparen talar sex språk flytande) får betalt för att dansa med oss feta västeropeer till västeuropeiska rytmer (Shakira, Brittney Spears med flera). Det känns konstigt.

På vår första dagtur till Khartago berättade guiden från Apolloresor (hon hette Frida och pratar småländska) att den nya presidenten sopat igen spåren efter den gamla. Habib hette den förre presidenten. Han var mycket franskinspirerad och uppmanade kvinnorna att kasta slöjan. De fick rösträtt, fri abort (innan man fick det i Sverige) och rätt att skilja sig. När Habib blev senil tog den nye presidenten över genom stadskupp. Den nya presidenten heter Aine El Abidiene Ben Ali. Han går inte att undvika. Han var över allt. På flaggspel, husfasader. Inom guldramar hängde han dessutom som porträtt på väggen inne i minsta lilla tobaksaffär. Det som känns lite otäckt är att han vid makttillträdandet 1987 uppmanade kvinnorna att åter ta på sig slöjan. Idag möter man både obeslöjade och beslöjade kvinnor ute på stadens gator. De kör bil och rör sig fritt utan manliga förkläden, mer kan jag inte säga om deras fri och rättigheter annat än att utbildningsnivån är god och kvinnor har samma chans att utbilda sig som män. Ungefär hälften av de unga kvinnorna jag ser ute på stan bär slöja, den andra hälften låter håret fladdra fritt i vinden. 

Det finns en märklig lag som förbjuder invånarna att diskutera presidenten offentligt. SAmtidigt kallar man sig för republik. Det här går inte ihop i min värld. När jag nu kommit hem ska jag ta och undersöka närmre om jag kan finna något projekt där jag kan lägga lite pengar när jag får lön. Till kvinnor eller till tiggarbarn eller något annat lovvärt.

Åter till vistelsen. Tunisierna var vänliga, taxichaufförerna körde upp en på dinarer liksom privata turistguider med flera. Poliserna var över allt och kontrollerade - vad kan man undra.  Kvinnorna var alltid steget bakom och lite mer försiktiga. Ett märkligt land detta Tunisien som ligger inklämt mellan Algeriet och Libyen.

p.s Det jag minns mest som var bäst...(förutom solen, värmen, de vänliga mäniskorna, kattungarna och katterna som fanns överallt. Det orientaliskt gåtfulla och alla palmer). Det var väderbitna arabiska kvinnan iklädd stiliga tygsjok som bakade bröd i en vedeldad primitiv ugn. Vi träffade henne vid en kamelritt. Hon gjorde det naturligtvis som en turistisk show-off, men det var något med hennes stolta hållningsom påverkade mig. Hon kändes så äkta. Vi bad om tillstånd att fotografera henne och hon poserade villigt, men utan något tillgjort leende.

Jag minns även vår "härförare" vid kamelritten. En ung kille i tjugoårsåldern. Han var väldigt forcerad, ungefär som om han hade någon slags bokstavskombination, men samtidigt väldigt glad. När han satte sig ned vid oss när vi fikade på ett stopp vid kamelfärden, försökte han ursäktande förklara varför han var som han var. Mellan raderna förstod jag att det "ingick i jobbet" att ligga på topp och få turisterna att känna sig "happy".

 För ett ögonblick blottade han sig själv när han avslöjade för mig att han ville flyga. "Follow your bliss. I really hope you can become a pilot one day" minns jag att jag sade jag till honom när jag tog honom i hand och tackade för kamelturen samtidigt som jag önskade honom all lycka.  JAg tror den där kamelturen var det mest genuina vi gjorde. VI kom bakom hotellen och stadskärnan och fick se odlingarna på nära håll. I ett dike satt två unga män och pustade ut i skördearbetet. Mannen som drev åsnekärran jag satt på berättade på bruten engelska att han skötte kamelerna för sin "boss" och han pekade ut var han bodde. Jag fick veta att bossen ägde  tjugo kameler och att en kamel kostade 1500 dinarer ungefär nio tusen svenska kronor. Det kunde vara intressant att veta med tanke på att alla män skämtade ständigt om priser och antal kameler de skulle bjuda för mina döttrar. Det är ett skämt som har en allvarlig klangbotten som minner om en tid när en kvinna ännu gick att köpa för kameler. Det var tråkgit att man inte fick kontakt med några kvinnor, men det var nog meningen att det skulle vara så. 

Jag borde skriva om hur underbart det var i Sousse, Tunisien, men vi är så trötta, huvudet värker och det gör ont i kroppen. Kanske beror det på tusenmilareasan hem i går, kanske beror det på att alla taxicahufförer i sousse utsatte en för ständigt korsdrag i bilen när man skulle in till stan för att käka. Eller så berodde det på ovanan vid att ligga och pressa vid polen. Det var skönt men jag är för trött nu för att skriva. TAck Sousse, see ya soon.

får jag ett nyhetsbrev från organisationen Rättvis handel.

här fick jag en länkj ag vill dela med mig om, den handlar om Equador:

http://annikaaho.wordpress.com/