trygghetssystemet monteras ned bit för bit. Framtiden, hur ska den bli. Det vet man inte riktigt och under tiden blir man äldre. Jobben försvinner. I Örnsköldsvik finns i dags dato 22 jobb. I vanliga fall brukar där finnas ungefär åttio till åttiofem. Alla företag har slimmat, gjort sig av med overhead. ÄOch man blir inte yngre. Vem vill ha en arbetslös humanist/journalist med författardrömmar?

Helst ska man ha en teknisk utbildning och kunna något eftertraktat som att laga pumpar på kärnkraftverk, att svetsa med plasmasvets, eller att kunna bokföring. Jag kan inget av detta.

min tandläkare hade fel. Jag måste ringa och tjata till mig en tid nästa vecka för jag kan inte leva så här. Ipren, ipren, ipren is my middlename these days. suck.

Ute är det skirt och gräset växer så det knakar. Bjöken har stått i knopp sedan dagen efter vi kom hem från tunisien. dvs i knopp sedan 13 maj. Jag har inte hunnit sätta ned fingrarna i jorden. Trädgården får sköta sig själv och det tycker jag inte är kul (till saken hör att min granne, änkekvinnan legat dubbelvikt med näsan i marken över sin trädgård i veckor och det har givit resultat, det spär på mina privata skamkänslor över min egen trädgård)  Sonen och jag måste så frön i dag, bara för att man ska få känna sig lite duktig.

 I dag ska sopor släpas ut till grovsoptömingen men för att komma ut med sopsäckarna ur tvättstugan måste man göra en gång av hindren som ligger inkilade i varandra (skidor bokhyllor, gamla sparkar, sågklingor, trasiga gamla skor med femton meter långa skosnören som trasslar in sig i allt, trästumpar, styltor you name it) för att få fri lejd ut till gatan. Vi kommer att ha att göra gott och väl några timmar.

I går lekte sonen med bästa kompis med de datorer som ligger på vår uppfart (som ska slängas i grovsoporna. Grannarna har också lagt dit datorer eftersom dom glömt att ange elektronikskrot till sophämtningsgubbafirman) De, alltså de äventyrslystna sjuåringarna, tog min trädgårdsbuddha (som vitnat) och en gammal skateboard och lite golvbrädor (klickbara) och skapade rutchkanor från datorskärmarna. Stackars budha på skateboard åkte utför alla möjliga och omöjliga utförsbackar. När de var klara begravde de budha i trädgården. jag vågar inte gå och titta hur han mår. De lånade en kniv att rista något på hans gravsten. Jag tror mr Budha himself skulle le i sin himmel (fast budha trodde ju inte på himlen) om han såg dem leka och ha så kul med honom och de andra attiraljerna