skämt å sido. Robert "Robban" Broberg - hmm helt okänd för alla under femtio ungefär. Han döpte om sig när han började sitt nya liv. Ska jag  göra det också månne, som överlevde natten dvs. Jag dog inte, domningarna var nog inte någon reaktion på överdosering av värktabletter - ej heller propp, det var nog bara att jag är inihelvete trött för jag har jobbat så inihelvete...

Så nu har jag varit hos käftis och avvaktar att bedövningen ska släppa. Han ville inte rotfylla. Han är rolig den där tandläkaren. Flirtar med sin assistent och hon spinner som en katt. Han bryter lite lätt på tyska, men är väldigt, väldigt sympatisk. Han kör in en jättespruta i munnen för att bedöva mig. Numera behöver han inte ens fråga. Jag ska ALLTID ha bedövning. Doktorn med ett ävldigt tyskt efternamn hade en princip att man inte ska ha döda tänder i munnen "nähä" svarar jag när jag undrat om det kommer att göra ont. "min jobbarkompis hade skrämt upp mig" men tänker jag tyst, nu är jag väl mest glad över att jag lever. Nä jag vill borra ned och fylla igen noggrant. Det kanske läkte in någonstans till rötterna. "jaha" säger jag. "mm" säger han och ser på mig över skalmarna till glasögnen där ett par jätteögonbryn tar över. Så sätter de igång, dels med att preparera min mun med diverse verktyg, sugar, borrar och annat, medan de flirtar hejvilt med varandra. Kul, tänker jag, hoppas de har lite koll på vad de gör också.

Det hade dom. Nu släpper bedövningen och snart får jag veta om jag slipper tandläkarstolen ett tag.

Under tiden som återstår framt till telefonsamtalet med stort T ska jag käka och läsa igenom idébeskrivningen på vår teveserie, sedan ringer jag honom, hrr D.

det börjar sticka i armen när jag ska sova. Tänk om jag tappar känseln tänker jag och tänker på min jobbarkompis som fick åka i ilfart till sjukhuset när hon tappade känseln i handen när non skulle ta in hästarna. Det var i rättan tid sa de på sjukhuset. Nästa organ som påverkas är andningen. Uppmuntrande tänker jag, vars läkare viftat bort min hjärtfelsoro för ett år ungefär. Men hon brukar ju å andra sidan ha fel för det mesta har mina döttrar påpekat lite uppmuntrande.

Nu har jag som sagt ringt sjukvårdsupplysningen och berättat om domningarna i vänster hand upp till armbågen och vidare mot axeln samt om de supertunga benen, de väger bly. Undrar om det är psykiskt det här också.

BLir det inte bättre inom en timme bör du nog åka in, säger de eller hon, som tillägger. Det beror nog inte på att du "överkonsumerat" värktabletter. Näha, jaha.... Jaha det är bara att hålla sig vaken en timma och invänta symptom tänker jag som inte vill besvära sjukvården i onödan, man är ju norrlänning.

Så här sitter jag med råångest och hoppas jag ska få göra min rotfyllning i morgon och fortsätta som vanligt med det man sysslar med.

Tror jag ska sätta mig i soffan och meditera, meditation lär vara bra, men då kommer katten och avbryter mig. Speedad är jag så inihelvete. Hur slår man ihjäl 49 minuter i väntan på att allt ska bli bättre kan man tänka.

JAg tror jag ska tänka igenom mina fem bästa ögonblick i livet, förrästen make them ten. och så kan jag bestämma mig för tre saker jag absolut, förrästen fem saker jag ska göra om allt går vägen.

Att ringa mr D i morgon tillexempel lär ju bli peace of cake om man säger om man tänker över alternativen.

med en molande tandvärk och väntar på att värktabeltternas effekt ska börja verka. JAg har överdoserat ipren och alvedon precis hela helgen och jag längtar till måndagens rotfyllning - ända tills min kollega uppmuntrande berättade att bedövning inte hjälper mot rotfyllning, fan också, ska man grubbla på det nu också.

Men snart tar jag vad som helst, bara jag blir kvitt tandvärken.

I övrigt lycklig, när tanden inte värker, men även då ganska lycklig.