ibland har man så mycket tankar i huvudet att man önskar man fick en utanförkroppenupplevelse, så man kunde se allt från ett annat perspektiv. Det som är lyckligt och bra just nu för dej/mej, kan vara olycka för någon annan - och hur man än vrider sig har man rumpan bak. hmmm...Förr hade man religionen som rättesnöre...vad har man nu....sunt förnuft.....inget förnuft.....kompisar....den inre rösten...den inre trumman...Spådamen Jolanda den tredje. Ju längre man tvekar, ju längre man tänker, ju större är risken att man blir stående med det ena benet i luften i rädsla för att sätta ned det åt fel riktning. Att stå på ett ben är ingen drömställning, så att säga.

Kontraposto, däremot är den ideala ställningen, tyckte de gamla grekerna när de avbildade nakna män och formade dem till marmorstatyer - eviga, världens konstskatter. Allt som oftast stod de i kontraposto, hängade lite på den ena höften, stödjande på den andra. Precis innan man lyfter benet och går mot något håll. Vilken ställning är den bästa...kontemplationens lotusställning. Mitt i språnget.

Mycket att tänka på...ett är säkert, denna dag kommer aldrig tillbaka - så detta visdomsord är inte så dumt.

Carpe Diem