varifrån kommer den, tävlingsinstinkten. Jag intalar mig själv att jag står över det där. Så joggar man försiktigt uppför grusvägen och tänker, lite längre idag, till den där stenen. såja, nu kan man gå. Nämän lite bättre kan du viskar träningsdävulen i örat och man tar i fast man inte orkar, lite till, lite till. Och varför in på den där stigen viskar djävulen åter,spring ett slag uppför branten där vettja och ner igen, då får du en längre runda och bättre kondis. Så håller jag på så där och driver på mig själv, till dess att hjärtat hamrar så det vill hoppa ur kroppen, varför.

Nu vet jag. Sittandes svettig och varm vid datorn. Det är så infernaliskt skönt att veta att man tagit ut sig till det yttersta. Varje dag - lite längre, lite snabbare...och detta är ju bara dag två...Då finns den andra djävulen i det andra örat som viskar lättjefult, vila vettja, vad ska du ut i motionsspåret och göra när du kan ligga på soffan och äta chips och se på dåliga b-filmer.

Det är en ständig kamp det där, mellan det högre och lägre jaget, mellan asketen och frestelserna. Ibland är det dock svårt att veta vad är askes, vad är frestelse. Köttet är svagt, men vad faller det för?

det tål att grunna på

STOPPA PRESSARNA, SNIPPAN HAR RASAT. DET HÄNDE REDAN PÅ SÖNDAGEN EFTER MIDSOMMAR. fELET VAR ATT VI SAKNADE FALLOSSYMBOLEN NUMMER ETT, hur vi än letade fann vi inget järnspett att köra ned i jorden så vi hade kunnat förankra snippan (portalen) nu använde vi oss av strävbågar - bland annat känt från den gotiska arkitekturen då man stöttade upp kyrkans höga torn på utsidan - allt för hållbarhetens skull (se bland annat Uppsala domkyrka samt sacrekör - ursäkta stavning har aldrig varit särskilt släng i franskan)..nåväl inför en lätt nordanbris gav den upp och lade sig på rygg i gräset - så kan det gå!!!!

men vi minns alla med glädje ritualen när den bygdes och invigdes.