tänk så är midsommar över, solen har kikat fram från sitt gömställe och det är semester. I dag snörde jag på mig springskorna för första gången på evigheter och flåsade som ett helt lokomotiv när jag sprang uppför en väldigt brant backe. Sprang, var väl att ta i, jag joggade en bit, sedan gick jag och pendlade med armarna medan det pep så det tjöt i bröstet och i munnen smakade det saliv och blod. Till sist kunde jag vika av på en skogsstig, ut över en äng och med vidunderlig utsikt över fjärden, genom samhället och in till grannens höns - upp med luckan så tuppen kan komma ut och gala - herregud klockan, nästan åtta, han måste ju ut och meddela världen sin något sena ankomst.

I skuggan av äppelträdet, intill inhägnaden för hönsen kunde man äntligen sätta sig ned en stund i lotusställning och meditera över livet. Det är en skön känsla när allting bara stannar upp. Det gäller att få en rutin i vardagen så meditationen verkligen blir meditation. ALla tankar som rusar, får en chans att bromsa in, man koncentrerar sig på andningen, inget annat. Andningen och att vara i nuet. Lite mer dämpad bar det sedan hemåt och in i duschen. Med vattnet ännu droppande om håret, ned i källaren och in med en maskin smuts som låg nedvräkt i källartrappen –in med det i maskinen bara och sedan….dvs nu, nu blir det en helig stund med kaffe och alla morgontidningar. En bra start på semestern, huset(döttrarna) sover och jag får läsa i lugn och ro.