tänk att tomten kom till vårat hus som stod på en höjd inhöljd i snö (nästan som en sådan där liten glasbubbla som får snön att yra när man skakar på den)... men vänta lite. Tomten, det var väl ändå jag. Det där virkade vita skägget och ögonbrynen fasttejpade med bomull direkt på luvan. Jag minns mycket väl hur jag stod utanför huset och kikade in på gemenskapen. Alla satt som hypnotiserade framför den lilla lådan som spred sitt blå sken. Alla tittade på kalle anka. Jag höll kvar mig själv en stund med den bilden framför ögonen, familjelyckan, alla såg så trygga och harmoniska ut. Sedan klingade jag med klockan och knackade på rutan. Sjuåringens ögon höll på att poppa ur ansiktet av nyfikenhet.

Jag tog mig runt snön och stampade av mig på förstubron.  Där inne var det svettigt under helyhansentröjan och i yllesockorna, men jag spelade duktigt åldrig gammal gubbe, tog mig för ryggen och masade mig inåt och satte mig i amerikagungstolen för att läsa julerimmen. Bara en gång kom jag av mig, det var medan jag väntade på att gå in i rollen medan barnen ännu såg det sista av disney och kalleanka. Det sista inslaget var en ny, kommande storfavourit, opm hundar. BALTO - vrålade jag med min vanliga röst. "Nej mamma" Bolt, är det" svarade femtonåringen som passade på att bli sextonåring på julaftonen. "Hallå, mamma? Det är tomten korrigerade 21-åringen". Sjuåringen märkte inget han var uppslukad av teven.

Julklappar delades ut och öppnades. Budgeten var lägre i år än förra året, men trots recessionen verkade alla nöjda...utom sextonåringen som låg på gränsen till besvikelse. Detär inte lätt att göra alla nöjda.

Nästa morgon, satt vi vid kaffebordet; sambon, mamma och jag. Vi måste investera oss ur krisen konstaterade min sambo. Jag berättade att de äldre i Japan sparar 2/3 av sina inkomster för de vågar inte lita till trygghetssystemet. "Problemet är ju överkonsumtionen och överbefolkningen" sade min kloka mor. "Javisst" sa jag. "Att konsumera sig ur krisenär en kortsiktig lösning" risken är stor att vi höjer medeltemperaturen med fem grader till 2100. Då blir det inge kul" "Vi som bor här märker inget" sade sambonsom bara läser Dagens industri och hoppar över miljösidorna i DN "Johorå, svarade jag. EU:s överenskommelse om 20 procent är bara bla ha bla ha. Vi behöver minska utsläppen med mellan femtio och åttio procent om det ska ge effekt" och jag fortsatte sedan pessimistiskt"Det kommer att gå åt helvete för våra barnbarn" så insåg jag att det var juldagsmorgonen så jag rundade av min helvetesprofetia så i alla fall mormor skulle ha lite hopp inför framtiden.

Vi går ju in i ett nytt år och jag tänker avge löfte att vara mer miljövänlig och rättvis 2009. "Ta bilen under milen" osv. hej hopp nu vill alla fika med mig.

 klockan visar på 15:18 och jag vet inte vem som ska städa hemma hos mig för själv har jag ingen lust.

Tjugoprocent av utgiftsmassan eller hur det var det hette på personalinfon i dag skulle bort. Betyder det att folk får sparken? man uttrycker sig så luddigt. Alla fick en julklapp och en liten lussebulle, ingen att sitta med när det var dags att fika. proppade in lussebulle i hela munne och sedan drog jag, snabbare än en avlöning - men först tog jag ett paket till min jobbarkompis som låg hemma och sov efter en lång natt i radiostudion.

I natt har två strandsatta grabbar från Litauendt ringt precis hela natten för de hade problem med vattenpumpen och min gubbe skruvar i bilar och av någon outgrundlig anledning hade de utsett honom till hans hjälpare. Det inenbar att nattsömnen blev kraftigt reducerad och själv blev jag ganska pisst och önskade dom unga herrarna åt häcklefjäll. Undrar just hur det gick med deras vattenpump...om dom hann med färgan till Riga eller om bilen fortfarande står vid sidan av E4 och då tvingas gå till fots i lågskor hela vägen till Värtahamnen.

Äntligen som hr Fyling säger - sade i samband med avslöjandet av nobelpristagaren i litteratur...men nu handlar det om skodon och inte polsk riksdag utan den irakiske tevejournalist som blev tvärförbannad, rev av sig skon och langade iväg den på amerikas president. Tyvärr hann säkerhetsvakterna före och "tog dojjan"

Tevejournalisten Muntazer Zaidi ropade också "här är en avskedskyss från det irakiska folket, din hund".

betyget blir fem tofflor av fem möjliga

OBS REVIDERING...

nya uppgifter. lyckades se inslaget på youtube där skon kommer farandes genom luften och hr president duckar. Så det är inte någon modig livvakt som kastar sig framför presidenten och låter sig träffas av skon (detta skedde uteslutande i min fantasi eftersom jag sett bodyguard på nittiotalet med han som är så snygg...hmm. kommer på det senare...kevin kostner var det och hon som sjöng så bra som knarkat ned sig. vad heter hon...Whitney Huston var det)..Däremot springer två kostymklädda livvakter fram och slår ned den stackrs journalisten och sedna rättar Bush till sin kostym och talar om vad korkad journalisten är som gör så mot honom...jag tycker han borde sagt så här "oj jag känner att det finns mycket ilska och frustration i luften. Det kan jag förstå, men nu ska vi försöka göra något bra av detta. Jag kommer ersättas av någon som är mer diplomatiskt lagd än mig och vi kommer gå in i en fredligare period" men nej då. han bara mal på i ullstrumporna. Synd att ingen kunde langa i väg en svettig strumpa på honom också.

upp i ottan - nästan.

På med vinterkläder, varma overallbyxor, som har många år på nacken, leta varam sockar, varmkofta och allt det där som kan behövas om man ska ut och åka pulka. Sonen på sju år är mycket lättare att klä på, han är ju alltid rätt klädd för vinterlek.

Så i väg med thermosen fylld med rykande het mjölkchoklad. Bobar och tefat. Bilen åker längre inåt landet. Träden hänger ned mot vägen, här och där avsågade vindfällda träd (avsågade för de har täckt vägen) snön har packat sig tung på elledningar. "Så här vill jag bo" utbrister mellanflickan. "I en stuga i skogen -utan grannar". Så kommer vi till den perfekta pulkbacken. Den är inrymd i en kohage, men så här på vintern alldeles tom. Dottern med pojkvän och sonen och jag. ALla sjunker genom skaren utom sjuårige sonen. Det är ett sjå att åka. Tefaten tränger genom skarsnön. Bara den minste är besvärsfri, men vi kämpar på gott och väl en timme. Det tar på att forscera backen uppåt när man sjunker ned till halva låret i snön. Men det är friskt och härligt och lungorna fylls av frisk luft. Sedan dricker vi vår mjölkchoklad innan vi åker hemåt.

Snabbt in i duschen och duscha av svetten, nästa klädbyte, sonen ska ha finbyxor och skjorta för nu är det barnkalas. Våra nya underbara grannar från tyskland har hyrt bygdegården. Oj vad de bakat, det ena bakverket sötare och konstfullare än det andra. Och lekarna är välorganiserade, ingen tid för fri lek (och risk för slagsmål) sedan åker vi sakta hemåt. Sonen är nöjd, men mest nöjd är han med pulkåkningen. "jag flög ju i ett gupp" förklarar sonen nästan saligt.

Medan sambon gör mat byter jag om ännu en gång för att åka till jobbet, där är jag nu klockan är kvart i elva, min kollega läser annonserna och in och utrikessidan har redan kommit. Snart får man åka de sju milen hemåt, hoppas det inte är underkylt regn.

På jobbet får man plocka på sig recensionsböcker i dag tog jag ännu en. Det börjar bli en avsevärd hög i min bokhylla. Förra året hann jag läsa några stycken av dem jag plockade på mig, bland annat en om Kina som var intressant den var skriven av tre svenska undercoverjournalister och hette "sjukt billigt - eller vem betalar priset för ditt extrapris" vilket uppvaknande, den har fått mig att tänka mig för både en och tre gånger innan jag konsumerar.

årets uppvaknadne lär bli Sven Lindqvists "Avsikt att förinta"

vi läser och läser och vill bli klara så vi får åka hem

har kommit hem från slaskiga vägar längs kusten till min väninna - konstnärnnan och musikanten Cat. Vi har gått igenom sångtexterna till musikal/musikteatern. Hon spelade gitarr och sjöng, sedan brände hennes man ned två låtar som hon gjort och jag har dem numera i bilen och lyssnar för fullt när jag kör.

I natt skriver jag ut texterna på jobbet och i morogn lägger vi materialet på lådan. Sedan är det bara att hålla tummarna. Men det känns helt rätt, inifrån och ut. Det är en politisk musikteater - helt i tiden.

det bidde ingen ridskoleavslutning. vi kom fram till en nedsläckt och mörk liten by. Strömavbrott hade varit rådande sedan fyra på eftermiddagen. all ridning var inställd, det var bara att vända hemåt. Men sonen tog det som en man. Vilket antiklimax och jag som fick sådan fin backup på jobbet, vågar inte be om det på nytt nästa vecka då avslutnignen ska gå i någon slags repris

kände en fadd smak av rödvinet i munnen och magen hela förmiddagen. det är tufft med nobelfester även om de spenderas i tevesoffan. Tog ett magsjukepiller från Prag som vi köpte i ett apotek där. Kanske det är hyfsat effektivt. Det smakar mint i alla fall.

Har varit en sväng till stan med mellandottern och pojkvän. De ska shoppa upp socialbidraget. Fast de köper mat för pengarna på Willys där det är billigare och det är klokt.

Hem en vända och in till väninnan som bjöd på tre koppar kaffe, pepparkakor och prat. Vi hann dra allt det väsentliga på en timma. Sonen fick vara ensam hemma under tiden och det klarade han fint.

Nu sitter jag här och undrar varför diskbänken åter är sprängfull, troligen för att jag aldrig är hemma. I morgon går jag och Cat igenom manus en sista gång. sångerna ska fogas in och sedan ska det på lådan, sedan är det bara att hålla tummarna för vårt drömspel.

nu ska vi strax äta - det luktar kyckling ur ugnen själv får jag hålla till godo med nudlar (äter ju ej kött som bekant) sedan ska vi svida om och i väg till ridskolan som har avslutning. Mellandottern följer med. Jag ser helst att hon rider men sonen vill ha upp mej på hästen. Är det avslutning så är det, sedan snabbt hem och in i duschen och i väg på jobbet, typ tre timmar försenad, men vad gör man inte för att få se sonen lycklig på ridskoleavslutningen. Kul att få vara där tillsammans alla tre och andas in doften av stall och se alla söta hästar.