På tippen hade de byggt om. Ultramodernt och rationellt för att på effektivast möjliga sätt ta hand om vårt överflöd allt det vi låter förtränga ur vårt medvetande genom att slänga det. Där slänger vi vårt dåliga samvete och vår överkonsumtion.

Dottern och jag, vi lade alla saker där de skulle vara och precis invid skjulet med färg och lösningsmedel stod en prydlig herre med svart rock och glasögon. Själv såg jag inte klok ut i mina dansbyxor, grova kängor och yllesockar upp underknäna samt en jättelik ful röd och gul täckjacka och en mössa neddragen i ansiktet. "Hoppas han inte känner igen mig" hann det fara genom huvudet, men ack nej. Jag såg att han såg vem jag var. Det var bara upp till bevis. Fram och hej hej, presentera och så där, en kram och omfamning och hälsa till dom gamla jobbarkompisarna.

Men han dröjde kvar i mitt minne ett tag. Den snälle byråkraten, bland de snällaste jag träffat. Lugn,saklig. Jobbade med kommunens översiktsplaner och jag fick en översiktsplan över örnsköldsviks kommun i avskedsgåva när jag slutade. JAg minns honom som en snäll och tråkig liten torris. Vem vet han kanske har en elastisk stålmannendräkt i latex under de korrekta kläderna. Han kanske är en riktigt spännande man när han klivit ut från kommunledningskontoret och tagit bilen hem. Egentligen är han inte en torris, han har bara ett mycket bykråkratiskt jobb. Jagbörjade nära en inneboende längtan att placera en spionkamera i hans bil och se hur han beter sig. Svär han åt andra bilister? Sjunger han högt när han hör Björn Skifs eller möjligen Bon Jovi? Är han en djävul eller ängel i trafiken? betalar han sina p-avifter? Vem är han?

Tänk det hannjag aldrig utröna under min korta sejour som informatör på kommunen. Gåtan är ännu olöst.

Jag är ännu illamående och  snoret visar färgen grönt, en indikator på att man inte är riktigt pigg. Glasögonen som gick sönder på jobbet häromveckan trillar ned till nästippen och de "reservare" jag köpt från Claes Ohlsson kan jag inte hitta och till råga på allt så är lussekatten på bordet torr och smakar sågspån. Det är bara att konstatera världen är på väg att gå under/dagens I-landsproblem.

I natt läste jag en massa krönikor om det gångna året. Hela vägen på väg hem mitt i natten hörde Jag Ulrika Knutsson kulturtant och kulturförståsigpåare samanfatta året. Dagen till ära var hon iklädd ett svart litet tält, en poncho möjligen en cape. Hon lyfte upp Noréns dag bok och han från Hjoggböle som kom ut med en bok (vafan hette han).  Själv minnsjag ännu när Ulrika lyckades åstadkomma en vägg av tyst, massivt hat. Det var på filmfestivalen i Göteborg. Året var 2005 och hon satt och raljerade över Pollacks prisade Så som i Himelen. Hon hade nog inte läst av publiken hundraprocentigt för till sist reste sig en kvinan i den övre medelåldern och sade med darrande stämma sa något i stil med. "Vad är det för fel med att göra en film som alla älskar och som får en att tänka till över sitt liv och sina val". Då vände stämningen och alla kom att blänga än mer ilsket på den lilla raljerande tanten insvept i den svarta filten - alltså Ulrika. Hon började humma och hamma och ursäkta sig.

Vilket är då mitt eget bestående minne av Så som i himmelen. Jag grät innei biografen och jag grät i bilen på väg hem i min ensamhet.  grät Betänk att det var femton mil och av dessa mil så grät jag i alla fall sju av de femton milen - det är mycket (undrar vad en regnmätare skulle visa på, hög nederbörd kanske).

What else is new..I den mer intima sfären kan jag meddela att jag fallit i fällan och köpt en Amelia fylld med bantningsrecept. Jag har typ ätit tårta hela dagen i går, för jag fyllde år,  och dagen efter känner jag mig som en uppblåst fetbobba.

Nu är det bäst att kasta i sig morgon tet och tugga i sig en sådan där tjeckisk magsårsmedicin som smakar mint för nu är det dags att kroppsarbeta...Dottern och svärsonen ska flytta snart till en folkhögskola i norrland  och vi ska köra möbler till mormor och ställa i hennes stora hus och sedan ska vi på tippen med allt äckligt skräp i förrådet.