tänk att tomten kom till vårat hus som stod på en höjd inhöljd i snö (nästan som en sådan där liten glasbubbla som får snön att yra när man skakar på den)... men vänta lite. Tomten, det var väl ändå jag. Det där virkade vita skägget och ögonbrynen fasttejpade med bomull direkt på luvan. Jag minns mycket väl hur jag stod utanför huset och kikade in på gemenskapen. Alla satt som hypnotiserade framför den lilla lådan som spred sitt blå sken. Alla tittade på kalle anka. Jag höll kvar mig själv en stund med den bilden framför ögonen, familjelyckan, alla såg så trygga och harmoniska ut. Sedan klingade jag med klockan och knackade på rutan. Sjuåringens ögon höll på att poppa ur ansiktet av nyfikenhet.

Jag tog mig runt snön och stampade av mig på förstubron.  Där inne var det svettigt under helyhansentröjan och i yllesockorna, men jag spelade duktigt åldrig gammal gubbe, tog mig för ryggen och masade mig inåt och satte mig i amerikagungstolen för att läsa julerimmen. Bara en gång kom jag av mig, det var medan jag väntade på att gå in i rollen medan barnen ännu såg det sista av disney och kalleanka. Det sista inslaget var en ny, kommande storfavourit, opm hundar. BALTO - vrålade jag med min vanliga röst. "Nej mamma" Bolt, är det" svarade femtonåringen som passade på att bli sextonåring på julaftonen. "Hallå, mamma? Det är tomten korrigerade 21-åringen". Sjuåringen märkte inget han var uppslukad av teven.

Julklappar delades ut och öppnades. Budgeten var lägre i år än förra året, men trots recessionen verkade alla nöjda...utom sextonåringen som låg på gränsen till besvikelse. Detär inte lätt att göra alla nöjda.

Nästa morgon, satt vi vid kaffebordet; sambon, mamma och jag. Vi måste investera oss ur krisen konstaterade min sambo. Jag berättade att de äldre i Japan sparar 2/3 av sina inkomster för de vågar inte lita till trygghetssystemet. "Problemet är ju överkonsumtionen och överbefolkningen" sade min kloka mor. "Javisst" sa jag. "Att konsumera sig ur krisenär en kortsiktig lösning" risken är stor att vi höjer medeltemperaturen med fem grader till 2100. Då blir det inge kul" "Vi som bor här märker inget" sade sambonsom bara läser Dagens industri och hoppar över miljösidorna i DN "Johorå, svarade jag. EU:s överenskommelse om 20 procent är bara bla ha bla ha. Vi behöver minska utsläppen med mellan femtio och åttio procent om det ska ge effekt" och jag fortsatte sedan pessimistiskt"Det kommer att gå åt helvete för våra barnbarn" så insåg jag att det var juldagsmorgonen så jag rundade av min helvetesprofetia så i alla fall mormor skulle ha lite hopp inför framtiden.

Vi går ju in i ett nytt år och jag tänker avge löfte att vara mer miljövänlig och rättvis 2009. "Ta bilen under milen" osv. hej hopp nu vill alla fika med mig.