och jag har INTE

- kommit i form och blivit beach 2008

- haft utflykter och picknickar

- badat i insjö (ej heller i havet)

- plockat sju sorters blommor och lagt under huvudkudden

men jag har dansat runt lövad midsommarstång med pride"regnbågsflaggan i topp" vackert dekorerad av mina älskade barn

- suttit och snapsat under ett paraply

- gått nakenbarfota och haft turen att få maskrosor som fastnar mellan tårna

- lärt nyckelpigor att flyga

- fiskat

som Strindberg sa...och han sa det genom en karraktär i Ett drömspel och jag har glömt exakt i vilket sammanhang, men visst är det synd om dom - om oss. Hur vi krånglar till och komplicerar allt, i relationer, missförstånd, mellanmänskliga konflikter - det kan göra en så ledsen i bland. Man önskar man kunde sitta på en brygga och dingla med benen och vända allt ryggen ett tag, bara meditiera -insupa frid och ro, ta time out liksom.

Nu när äpplena snart blommar, vore det skönt att ligga på rygg och se molnen glida förbi på himlen - ligga och filosofera med ett grässtrå i munnen och låta timmarna gå - chilla ta det lungt. Jag tror jag ska sprätta upp plasten på nått av de där tre cd-kasetterna som kommer i brevlådan hela tiden med meditation och annat. Dom bara kommer och kommer och jag fattar inte hur, tror det har att göra med någon enkätundersökning på internet och vips blev jag prenumerant och har inte en blekaste aning hur man säger upp det, och funmobile bara skickar reklam till mobilen och en gång skickade jag ett sms tillbaka och sa "jag säger upp mitt medlemskap" men det var nog ingen som läste det, för det kommer nya reklam sms i knippen om tre och tre. vad göra. vad göra.

när allt jag vill är att kasta in ett vedträ i spisen, stå barfota på mitt köksgolv och koka maskrosmarmelad på spisen och se humlorna och fjärilarna dansa i rabatten utanför fönstret.

efter den där promenaden runt sjön när fötterna svällde upp, protesterade hela kroppen, länge, grönt snor rann ur näsan och lederna värkte, huvudet sprängde och ögonen rann, jag var förkyld i över en vecka och nu först id ag är jag någorlunda normal. nu gruvar jag mig för att ge mig ut på nytt, men jag måste ta mig i kragen, ta mig upp ta en runda runt sjön, för blir det inte i morgon blir det ALDRIG och då blir det ingen MARA och då ger jag upp och förvandlas till en fet soffpotatis soms er ut som mamman i filmen av Lasse Hallström "Whats eating Gilbert Grape" ni vet dendär jhonny depp vänstrar med en uttråkad hemmafru och där Leonardo di caprio spelar hans utvecklignsstörda lillebror.

jag fick en kommentar i dag på min blogg av någon som heter ANnika och skriver att jag är supermamman som klarar allt, fan vad glad jag blev.

precis i dag när jag sitter i studion och känner mig så där trött på min egen röst och jag undrar vad man nu ska få ut av livet, inte ens en liten flirt eller förälskelse att hoppas på på jobbet. Alla utsedda offer verkar så trista och grå och själv var jag väl nästan genomskinlig, sådan kände jag mig..när jag fick det där meddelandet.

det gladde mig liksom. Det kändes som att det man gör makes a differens.

Min dator crashade nästan och i den har jag alla mina filmmanus halvskrivna noveller och konstiga dagsedlar. Tänk vad glad jag blev när den hostade till och fick nytt liv när min svärson lade sin magiska hand över den.

nu ska jag tömma,rensa och byta hårddisk och sedan ska jag ta tag i den där romanen,d en där musikalen och  i sommar ska jag läsa böcker om Kina och chokdoktrinen av naomi klein, känner mig sugen på det liksom, mer sugen på det än en sommarflirt.

hopp och hej leverpastej

och jag jobbar andra dagen som familjeredaktör.

Det är svårt och krångligt - landskapet, kontorslandskapet är öppet och alla sitter och stirrar ner i sina burkar, inredningen är inspirerad av Moor  (visst var det han som sa "Less is moore")

och jag känner mig vilsen, inte just någon att vila blicken på, ingen bekant nick. jo förrästen fotografen där han var snäll och nickade och även tjejen där som jag gjorde ett fotoknäck med en gång, annars mest "sköt dig själv och strunta i nykomlingarna" -fast det är väl en känsla man har bara. ALla har nog med sitt, ingen vattar hur vilsen man känner sig när man saknar inloggningsord och programvara.

Till sist verkar saker fungera jag får in texter och bilder i datorn och fingrarna lyder villigt tankens vindlingar. BAcka radera skriv. Plötsligt är klockan snart fem och jag har fikat och ätit ensam på alla raster - hela dagen. Äntligen får jag gå hem.

Men jag har ingen bil - psykologen har min bil, min man lagar bilar och nu har han lånat ut min bil och jag vet inte hur jag kommer hem.

Jag går upp till sjukhuset, irrar runt mellan entréer och pilar. BUP står det på en oansenlig skylt och en pil som pekar runt hörnet. Där är en portkod och ingen svarar. Jag sätter mig på denlåga farstubron i cement, nästan på marken, börjar ringa, SMS:a - inget händer men solen lyser ändå.

Jag har på mi trenchkott (stvara alltid fel på det där ordet) och känner mig nästan citychick.

Men efter ett tag blir det kylslaget av vinden, är lite förkyld och hängig, går och sätter mig på enbänk intill och skriver följande rader medan två parkarbetare och en a-lagare och en färgad kille i sportkläder passerar stråket - bänken där jag sitter:

Tungan sveper utmed nere tandraden. Tyngden av överkäken som pressas mot den undre. Bettet krampaktigt bärande en i hållande värk - en spänning som aldrig släpper - en föraning om ett åldrande i antågande. En oro för krämpor, kroppens förfall, uppluckring och till sist en för tidig död.

men;

maskrosorna sticker upp ur stenbeläggningen med hela blomman riktad mot solen som en besvärjelse och en påminnelse om att varje ny dag äger sitt eget liv.

nej nej den rider mig inte - kanske ändå, på sätt och vis. Sedan jag avverkat vårruset blev livet tomt och innehållslöst. vad ska jag nu ha för mål med min träning. Därför kom jag på att om jag anmäler mig till kvartsmaran senare i sommar måste jag träna som en dåre. Sagt och gjort. Nu sitter jag här med blåsor under fotsulorna efter träningspasset under stekande försommarsol. 

Vi skulle ta oss runt sjön mina två yngsta döttrar och jag. Nittonåringen var på dåligt humör och ville inte med, jag erbjöd generöst mina skor och själv skulle jag stoiskt springa barfota. Det kändes ljuvligt. Samtidigt kunde jag träna på mitt löpsteg. Ner på tå och skjut iväg - ner på tå och skjut i väg. ett och två och tre och fyr, ett och två och tre och fyr. Humlorna surrade på åkrarna, vinden var ljum och barnen sjöng militärmarcher för att heja på ork hos både sig själva och hos mig. 

När jag kommit hem, lite senare, och lagt i från mig de två gula Ajaxflaskorna, fyllda med sten och grus (i stället för hantlar och viktmanshetter till powerwalken...varje fattig kvinna borde veta hur man enkelt tillverkar vikter av gamla Yes och Ajaxflaskor)  och dushat vidtog en infernalisk hetta under fotsulorna. Jag behandlade fötterna med krämer och högläge, promenader i svalkande gräs men inget ville hjälpa.... och nu på jobbet flera timmar senare har blåsorna vuxit till enorma proportioner. 

Men nu har jag grävt djupt i företagets medicinskåp och plockat fram plåster, kirurgtejp rengöringsservetter och sprayplåster (som svider så infernaliskt) och nu är fötterna kirrade och snyggt paketerade.

Det som inte dödar det härdar, men fötterna är ömma, så ömma.

Det får bli testcykeln i morgon kväll. Testcykel och en bra film, fast inte svensk, för min testcykel är så gammal och rasslar så högt att man inget hör - helst något kul med textremsa. Handlingen måste vara enkel, närmast banal för annars går cyklingen långsammare och långsammare - när det bör vara tvärt om, fort, fort ska det gå så flåset hålls uppe.

snart måste jag orka två varv på lätta fjädrande steg runt sjön - runt sjöhelvetet. hur fan ska det gå - det vette gudarna.