efter den där promenaden runt sjön när fötterna svällde upp, protesterade hela kroppen, länge, grönt snor rann ur näsan och lederna värkte, huvudet sprängde och ögonen rann, jag var förkyld i över en vecka och nu först id ag är jag någorlunda normal. nu gruvar jag mig för att ge mig ut på nytt, men jag måste ta mig i kragen, ta mig upp ta en runda runt sjön, för blir det inte i morgon blir det ALDRIG och då blir det ingen MARA och då ger jag upp och förvandlas till en fet soffpotatis soms er ut som mamman i filmen av Lasse Hallström "Whats eating Gilbert Grape" ni vet dendär jhonny depp vänstrar med en uttråkad hemmafru och där Leonardo di caprio spelar hans utvecklignsstörda lillebror.

jag fick en kommentar i dag på min blogg av någon som heter ANnika och skriver att jag är supermamman som klarar allt, fan vad glad jag blev.

precis i dag när jag sitter i studion och känner mig så där trött på min egen röst och jag undrar vad man nu ska få ut av livet, inte ens en liten flirt eller förälskelse att hoppas på på jobbet. Alla utsedda offer verkar så trista och grå och själv var jag väl nästan genomskinlig, sådan kände jag mig..när jag fick det där meddelandet.

det gladde mig liksom. Det kändes som att det man gör makes a differens.

Min dator crashade nästan och i den har jag alla mina filmmanus halvskrivna noveller och konstiga dagsedlar. Tänk vad glad jag blev när den hostade till och fick nytt liv när min svärson lade sin magiska hand över den.

nu ska jag tömma,rensa och byta hårddisk och sedan ska jag ta tag i den där romanen,d en där musikalen och  i sommar ska jag läsa böcker om Kina och chokdoktrinen av naomi klein, känner mig sugen på det liksom, mer sugen på det än en sommarflirt.

hopp och hej leverpastej