efter en dag på jobbet. UTanför fönstret smälter allt samman i ett mörkt töcken och jag vet att vi vänder mot höst och död nu. Jag såg det även på vädret att nätterna är kortare, fan att man ska vara sån dysterrealistpessimist. Men utanför fönstret är i alla fall buskarna mörka och jag hör katterna nojsa från hallen och det låter emellanåt som om dom är lite ängsliga, vad kan dom ängslas över kan man undra. SJälv ängslas jag över att elpriserna stiger i Sverige på grund av Kinas ökade efterfrågan på kol (pricet har stigit 250 procent hör jag på nyheterna vid midnatt) vart ska vi ta vägen, är det nu allt bara ballar ur och skiten pajar, klotet, systemet, freden, rämnar allt nu, nu nu - tänker jag stilla för mig själv och hör en klockas minutvisare  slår lite för högt och därmed ödesmättati köket. Under tiden försöker jag bli på bättre humör och tänker sålunda att jag ska försöka höra på författaren Ranelid i morgon när han sänder sommarprogrammet i P1. På datorn, på jobbet,  fimpade jag presentationen av honom, av utrymmesskäl. Tyvärr måste jag säga, för han verkar vara en så intressant person, en fantastisk människa och författare. Nu blir dom synskadade utan vetskap om denna teaser om vem han är, eller vem han vill förmedla att han är. Kommer samtidigt på att jag tror jag ska söka det där vikariatet som kulturredaktör på åtta veckor som annonserades ut på internwebben. Ordinarie kulturredaktör är på någon kurs. oj, så småbogerligt kan man tycka, men jag behöver fortfarande tjäna pengar. faan vad jag avundas alla dom som kan sitta och srkiva och skita i försörjningen. tänk om jag fick vara där - nu!!!!

Men till hösten börjar antigymnastiken, en terapiform som tar sin start i kroppen och genom dess lagrade minnen når man sin inre kärna och då tror jag fantastiska saker kan hända och till hösten tror jag att jag får mera tid att skriva och dessutom har jag lärt mig att inte ha så bråttom och vänta in personer, energier och sammanhang - oj vad flummig jag lät nu då!!