och jag jobbar andra dagen som familjeredaktör.

Det är svårt och krångligt - landskapet, kontorslandskapet är öppet och alla sitter och stirrar ner i sina burkar, inredningen är inspirerad av Moor  (visst var det han som sa "Less is moore")

och jag känner mig vilsen, inte just någon att vila blicken på, ingen bekant nick. jo förrästen fotografen där han var snäll och nickade och även tjejen där som jag gjorde ett fotoknäck med en gång, annars mest "sköt dig själv och strunta i nykomlingarna" -fast det är väl en känsla man har bara. ALla har nog med sitt, ingen vattar hur vilsen man känner sig när man saknar inloggningsord och programvara.

Till sist verkar saker fungera jag får in texter och bilder i datorn och fingrarna lyder villigt tankens vindlingar. BAcka radera skriv. Plötsligt är klockan snart fem och jag har fikat och ätit ensam på alla raster - hela dagen. Äntligen får jag gå hem.

Men jag har ingen bil - psykologen har min bil, min man lagar bilar och nu har han lånat ut min bil och jag vet inte hur jag kommer hem.

Jag går upp till sjukhuset, irrar runt mellan entréer och pilar. BUP står det på en oansenlig skylt och en pil som pekar runt hörnet. Där är en portkod och ingen svarar. Jag sätter mig på denlåga farstubron i cement, nästan på marken, börjar ringa, SMS:a - inget händer men solen lyser ändå.

Jag har på mi trenchkott (stvara alltid fel på det där ordet) och känner mig nästan citychick.

Men efter ett tag blir det kylslaget av vinden, är lite förkyld och hängig, går och sätter mig på enbänk intill och skriver följande rader medan två parkarbetare och en a-lagare och en färgad kille i sportkläder passerar stråket - bänken där jag sitter:

Tungan sveper utmed nere tandraden. Tyngden av överkäken som pressas mot den undre. Bettet krampaktigt bärande en i hållande värk - en spänning som aldrig släpper - en föraning om ett åldrande i antågande. En oro för krämpor, kroppens förfall, uppluckring och till sist en för tidig död.

men;

maskrosorna sticker upp ur stenbeläggningen med hela blomman riktad mot solen som en besvärjelse och en påminnelse om att varje ny dag äger sitt eget liv.