Dramaten låter sina anställda blogga om vad de vill.

http://dramatenbloggen1.wordpress.com/author/mogdrama/

Blogg som heter sceningången och där skriver Daniel Alling så här:

Måste avsluta med att säga att jag är väldigt glad att Dramaten har dragit igång en blogg där konstnärer får uttrycka sina åsikter om precis allting. Initiativet är kanon! Jag tycker att Dramaten borde skapa en blogg där alla som arbetar på dramaten kan få möjlighet att diskutera teater, konst och kultur helt öppet. Ju högre det är i tak desto bättre. Jag tycker inte om snacket om “det löser vi internt” Det är för mycket maffia.Jag tänker fortsätta blogga på min hemsida www.morganalling.com. Postat i Reflektioner | 2 kommentarer » //

 Det är kanske därför den är så rolig. Det verkjar ju som om de får skriva precis vad de vill. Men man vet ju aldrig. Det kanske finns någon liten fascist som springer kring med en lång hård linjal och likt Stig Järrel i filmen Hets slår den på fingrarna. "aj, aj aj"

tänka sej...

jag sitter här i köket och ska preci skriva hur högt katten tuggar på sina kattkulor närjag ser att det är grannens katt som smitit in och ställt sig vid vår kattskål för att äta. Han är bror till vår katt Oskar. Han är så söt, men min sambo fick nog när han började hänga hos oss för mycket så han slänge ut honom under dramatiska former och konstaterade att vår dörr skulle för alltid vara stängd för den katten. Mend et bryr han sig inte om och han verkar vara väldigt hungrig. Jag låtsaas att jag inte ser honom och låter honom äta, han är ju så söt.

red red wine sjöng han en gång Bobban Marley. Själv sitter jag och belönar mgi med ett stort glas vitt vin efter att ha skrivit utkast till fyra platsansökningar. "fy fan vad jag är bra" för att citera vissa studentsånger som brukar sjungas från lastbilstak.

önskar jag hade en vapendragare, som jag kunde säga "du och jag mot världen" till. Nu är det ofta jag mot världen. Det är jobbigt när allting vilar på ens axlar. Om jag skulle ha en dålig dag och skita i allting, skulle det liksom rasa samman.

i tiden läste jag i tidningen om en rysk journalist som hette ANna Politkowskaja

hon hade dödats av någons kulor för att honv ar sanningen på spåren.

Den svenska yttrandefriheten är grundlagsskyddad sedan 1766 (tror jag det var, rätta mig om jag har fel). Förförra gången jag var i stockholm såg jag en intressant utstlälning. Den bar rubriken Yttrandefrihet Var går gränsen.

http://www.nobelmuseum.se/zino.aspx?articleID=11178

Cencur slår till i diktaturer som Sovjet en gång var, som Vitryssland ännu är...Utan att vara utrikesexpert tycker jag att Putin i Ryssland är otäck. Det är otäckt att den som säger och skriver för mycket i medierna i Ryssland riskerar en kula.

Anna POlitkowskaja dog för sitt mod. Hon valde sanningen.

Isak Dawitt - hoppas han friges snart. Vem bryr sig om alla som sitter och skakar galler i Burma, i Kina...osv.

Det finns så många som bär på elden och viljan att skriva sanningen. Det finns så många som har förmågan att formulera ord, meningar som kan reta.

I diktaturer älskar man positiva nyheter. Sanningen får man leta någon annan stans. Min bror var på Cuba för att sätta upp ett papeprsbruk. Det var medan Castro still was going strong, på nittiotalet. När han skulle hålla ett tal till nationen fanns det elektricitet. Alla cubaner passade därför på att tvätta och städa och ingen, nästan ingen såg Castro tala på teven. I teve handlade alla dåliga nyheter om USA, men cubanerna själva drog sina egna slutsatser. När de såg stormen vräka omkull de amerikanska bilarna eller blåsa taken av husen, bildade de sig en egen uppfattning "hmmmm. med så stora bilar och rejäla tak, borde det vara ett land med välstånd" resonerade cubanerna som slutat tro på de nyheter tidningarna publicerade.

Det är när mängden positiva nyheter blir för stor som sanningshalten kan i frågasättas. Print no harm, blame nobody. Är det ett ledord för dagen...det börjar kännas så. Det känns som det blir svårare att andas. Den tyste censorn går igen, sveper genom lokalen ser över allas axlar. Den tyste censorn hjälper oss att censurera oss själva. Den tyste cencorn finns snart över allt inuti mig, inuti dej - kanske borde vi ange den som skriver ett sanningens ord. I en diktatur vet man aldrig vem som är angivare, väggarna har öron, överallt finns ett vakande öga.

Jag blir så irriterade på alla näringslivssnubbar som klagar på att vi skriver negativa nyheter. Då har jag lust att säga, köp en pravda från sovjettiden, eller varför inte China Daily - där finns endast positiva nyheter. Sanningen bor någon annan stans. Det blir så jobbigt när det fria ordet tänjs för att passa ett marknadsinriktat nyttoperspektiv. Att det fria ordet bara är fritt så länge det passar den egna börsen.

En demokrati kräver högt i tak.

Det är den tredje stadsmaktens uppgift att granska makten. Men vad händer när det är så lågt i tak på näringslivstillvända blaskor som bara vill skriva positivt, att ingen orkar granska makten.

För att skickligt kunna följa sin uppgift, krävs det högt i tak, Freedom of speach, mina damer och härrar - det är något att gå i döden för.¨

ursäkta alla djävla stavfel, jag stavar ofta fel när jag är upprörd och det ärj ag nu..tamejfan

är titeln bekant? På svenska heter det Gökboet.

Nu är det här....jag är inne i en manisk fas. Det börjar med att jag kommer hem mitt i natten och finner sambon och sonen i sängen. De drar timmerstockar som inte är av denna världen. I vanliga fall brukar jag knuffa till snarkmaskinerna och sedan hinner jag somna innan det börjar om. Men nu när vi omorganiserar på jobbet är det en del att tänka på. Jag ligger klarvaken och kan INTE somna. Jag lägger mig i soffan och somnar väl inte förrän strax innnan väckerklockan ringer.

Så ska sonens skolgrejor packas ihop. Jag söker genom alla tänkbara ställen där man kan hitta en ren handduk till min sons gympapåse. Han hittar en blöt handduk på golvet till badrummet som vi försöker torka över elelementet som står och tjuter i hallen. Det är bara att ge upp, så jag ringer min väninna och ber att få låna en ren handduk. Vi sätter oss i bilen. Jag ställer bilen på tomgång medan sonen sitter och väntar. Hon viker en vit noppig handuk och berättar att hon precis har börjat om med plugget och undrar om jag är ledig. Jag säger att jag har mycket att göra (och det är sant, men jag är rädd för att hon vill att jag ska hjälpa henne med hennes skoljobb - hon har dyslexi - men jag har inte tid...) men vi enas om att jag ska dricka kaffe hos henne.

På skolan kommer jag på (sedan jag fått handuken av henne på morgonen) att det inte är gympa i dag. Så ringer jag min x-man och ber honom om hjälp. Jag utrycker mig lite humoristiskt. "Det är en säkerhets detalj i samband med passfotograferingen" säger jag "Ska hon ha cykelhjälm på sig" undrar han. Jag skrattar åt det aväpnande svaret och lägger fram problematiken i hela sin kontext:  fixa ett papper hos polisen med underskrift så vi kan fixa ett extrapass åt lillstrumpan...jag misstänker att hon inte hinner få sitt pass i tid. Jag menar sex dagar effektiv tid, hur ofta får man pass på sex dagar? I värsta fall får vi väl sleva upp en tusing för ett sådant där provisoriskt rosa pass. (suck)

Min man, förlåt x-man undrar hur det går med teveserien. Jag berättar läget. Han säger att det låter som man kan göra en intressant bakomfilm. Visst säger jag och berättar hur det ser ut här hemma just nu, kaos....allt fokus på manus, inget på hemarbete. Lite sömn, skriver på alla lediga stunder. Handuksincidenten gillar han extra mycket, liksomdet faktum att jag är manisk.

 Min exman skrattar gott och säger "dra ned på kaffet"  hmmm säger jag

och känner samtidigt hur det liksom sticker i hjärttrakten. Det har det gjort länge, man jag har ignorerat det. "Det är väl nån djävla stressymtom bara" tänker jag. Till dotkorn har jag varit och hon har i princip konstaterat att jag är hypokondriker, men mina barn säger att den där doktorn (jag nämner inga namn) alltid har fel. Hon har ställt fel diagnos på alla mina döttrar. Hmm, men jag vill inte tro att jag har fel på hjärtat, jag skyller på nerverna.

Det är fullständigt normalt att vara så här uppskruvad när jobbet omorganiseras och allt annat är kaos, så det så. Kul som fan att titta på i en film och även om/när man ser sig själv utifrån, men bäst av allt vore att sova ut ngn gång. I morgon bitti tänker jag sova till tio och INTE lämna barn till skolan, basta.

Nä nu ska jag ta tag i allt, hänga tvätt, diska, förbereda milavdragen i självdeklarationen, rätta manus och hitta på en uppfinning som gör att vi blir oeroende av bensin i framtiden. Det borde jag hinna före lunch - va är klockan redan elva. får väl omprioritera då!!!!

jag har fört in de sista korrekturändringarna i min kortfilm. Och jag känner mig nöjd riktigt riktigt nöjd, speciellt som jag skrivit in en extra scen också. Nu finns det bara ett att göra. Att sända in den till tävlingen och vänta och hoppas.

Hoppet är det sista som överger människan heter det.

Så nu är det vänteläge.

undrar hur många väntelägen ens liv består av. Så många väntningar på besked man genomgått och genomlidit.

Men jag vet att jag gjort mitt bästa och jag är nöjd med resultatet.

Det får räcka.

mer kan jag inte göra.

så har tillvaron komplicerats ett snäpp. Man har kläckt en idé skrivit ett manus, knutit en artist till manus som manus kretsar kring, så börjar producenten löjla sig och säga jobbiga saker som att man ska leta regissör och tänka på förpackning - eller den här "så kan ni komma och presentera idén för vår utvecklingsavdelning".

Jag och M grips av panik, så jag måste skriva til min mentor - som sitter på flera mille på en av sveriges största filmpooler och hon påminner mig om att du/ni är faktiskt manusförfattare och idéägare. Det är inte vårt jobb att hora runt och söka regissör och tänka på den komersiella biten som förpackning. Gud så skönt. Och så hintade hon att vi kunde komma  och presentera idén för henne och deras organisation eller rent av SVT när vi ändå håller på. Det känns ju skönt, liksom.

Nu ska Marie fråga sin lärare på utbildningen (samma som Mia och Klara gått) och så har jag skickat iväg en Quest till min gamla trygghet, utbildnignsansvarige på manustubildningen i Umeå. Sedan tar vi ett djupt andetag och fundrar hur vi ska göra.

Det är ju faktiskt vår idé och det är vi som sitter med ess på handen.

Det är lätt att glömma det

när man har med äckligt stora organisationer att göra.

Det är lätt att känna sig liten då.

Skönt att ha en mentor som inte släpper taget

fastän

man gått ut utbildningen.