vilken urkvinna vilken kraft. Hon beskriver känslan av flera hundra års hjärntvätt på det samiska folket.och att den insikten fick henne att förstå att någon måste visa vägen ut ur mörkret och in i ljuset. Detta mot bakgrund till att i Norge (och säkerligen även i SVerige) sågs jojken som något från djävulen. Det var modigt av Mari Boine som vuxit upp med detta, skaffa sig insikt och modet att gå vidare med sin musik.

här är hela intervjuen, mycket stark sådan:

http://www.youtube.com/watch?v=tLq_3RecUjk&feature=related

jag har inte fått beach 2009 figur, snarare en lätt rondör som jag inbillar mig att jag ska fixa med hjälp av en trappmaskin och ett tränignskort.

nu gäller det att affirmera och visualisera som fan

som hävdar att bloggeri är jämförbart med naveskåderi. detta blev sofia mirjamsdotter, känd kännare av bloggosfären utsatt för när hon blev inbjuden av publicistklubben göteborg den 27 april att prata om bloggande. Det hon råkade ut för var en massa insinuanta frågeställningar och väldigt lite lyssnande.

http://www.medievarlden.se/etik-a-politik/97-kolumner/9539-sofia-mirjamsdotter-publicistklubben-blaser-besoekarna#comment-123

Kan det vara så att en del i de etablerade gammelmedia-sverige är rädda för bloggandet för det man inte känner, det räds man.

Personligen kan jag hålla med om att min blogg oftare är av typen, det här åt jag till frukost, men min rubrik "vardagliga vedermödor" lovar heller inget annat. Däremot har jag genom andra sociala medier som facebook blivit medveten om flera olika ting ute i den stora välrden, den utanför trädgården så att säga.

Där har jag gått med i grupper om hemlöshet, ship to Gaza och mycket annat. Det finns de som raljerande menar att man tror att man kan förändra världen med ett knapptryck på facebook. Ja visst, men man kan faktiskt välja själv i vilken grad man vill engagera sig. JAg tillexempel sätte rupp affisher om det jag tycker är viktigt och är bered att ta både ett och två steg i ämnen som engagerar. Tack vare facebook är detta mycket mer möjligt då jag bor på enliten ort och INTE vill engagera mig partipolitiskt.

By the way fick jag även på facebook veta om det här klavertrampet jag själv läste i papperstidningen expressen om i går.

gå in på

www.expressen.se

så förstår ni vad de tär frågan om. Chefred himself Thomas MAttson får be om ursäkt. De tog fel på person och trodde att kvinnan i fråga var VAnja Lundy Wedin. Eftersom kvinnan dessutom svarade på frågor, måste det ju vara hon, tänkte de slipade kvällstidningsjournalisterna. Tänka sig, jösses.

på den här adessen finns däremot en icke kvällstidningsjouralistisk artikel, snarare ett resultat av idogt gräv. jag är stolt över mina kollegor som åstadkommit detta. oj då det finns ingen länk, för vi har den inte på www.allehanda.se

man måste köpa papperstidningen, tänka sej. /revidering..det har hänt grejor sedan imorse nu finns repet om drogerna i härnösand på denna länken:

http://allehanda.se/start/harnosand/1.1068337       /

Det är ett dilemma det där med gratis på internet. Till syvende och sist måste analysen, journalistiken betalas, annars kliver andra in och gör det gratis, jag tänker på lobbyister med flera som för någons talan, de brer gärna ut sig med gratistexter, då försvinner analysen och granskandet och i slutändan demokratin....

gräsmattan är nyklippt. jag sitter och skriver om artister jag beundrar, då och då springer jag till toaletten och blundar. Den borde städas tänker jag och torkar mig med ett tidnignspapper. eftersom det är slut på toarullar. jag borde åka och köpa toapapper tänker jag och springer fort, fort tillbaka till datorn i köket. Jag har lite skrivkram p i dag. Så därför kollar jag min inkorg på hotmail hela tiden. Aldrig, aldrig dimper det in något från marie, alltså inte från mig själv utan min skrivarkompis. Hon börjar tvivla och det smittar. Jag vill inte tänka en massa negativa tankar. Jag vill bäras framåt på en oceanstor våg av optimism, så kommer hon och hugger mig i foten och vill dra ned mig i tvivel. Det gör jag ju jämt så bra på egen hand annars, men de thär projektet där vill jag tro att allt är rätt från början.

trygghetssystemet monteras ned bit för bit. Framtiden, hur ska den bli. Det vet man inte riktigt och under tiden blir man äldre. Jobben försvinner. I Örnsköldsvik finns i dags dato 22 jobb. I vanliga fall brukar där finnas ungefär åttio till åttiofem. Alla företag har slimmat, gjort sig av med overhead. ÄOch man blir inte yngre. Vem vill ha en arbetslös humanist/journalist med författardrömmar?

Helst ska man ha en teknisk utbildning och kunna något eftertraktat som att laga pumpar på kärnkraftverk, att svetsa med plasmasvets, eller att kunna bokföring. Jag kan inget av detta.

min tandläkare hade fel. Jag måste ringa och tjata till mig en tid nästa vecka för jag kan inte leva så här. Ipren, ipren, ipren is my middlename these days. suck.

Ute är det skirt och gräset växer så det knakar. Bjöken har stått i knopp sedan dagen efter vi kom hem från tunisien. dvs i knopp sedan 13 maj. Jag har inte hunnit sätta ned fingrarna i jorden. Trädgården får sköta sig själv och det tycker jag inte är kul (till saken hör att min granne, änkekvinnan legat dubbelvikt med näsan i marken över sin trädgård i veckor och det har givit resultat, det spär på mina privata skamkänslor över min egen trädgård)  Sonen och jag måste så frön i dag, bara för att man ska få känna sig lite duktig.

 I dag ska sopor släpas ut till grovsoptömingen men för att komma ut med sopsäckarna ur tvättstugan måste man göra en gång av hindren som ligger inkilade i varandra (skidor bokhyllor, gamla sparkar, sågklingor, trasiga gamla skor med femton meter långa skosnören som trasslar in sig i allt, trästumpar, styltor you name it) för att få fri lejd ut till gatan. Vi kommer att ha att göra gott och väl några timmar.

I går lekte sonen med bästa kompis med de datorer som ligger på vår uppfart (som ska slängas i grovsoporna. Grannarna har också lagt dit datorer eftersom dom glömt att ange elektronikskrot till sophämtningsgubbafirman) De, alltså de äventyrslystna sjuåringarna, tog min trädgårdsbuddha (som vitnat) och en gammal skateboard och lite golvbrädor (klickbara) och skapade rutchkanor från datorskärmarna. Stackars budha på skateboard åkte utför alla möjliga och omöjliga utförsbackar. När de var klara begravde de budha i trädgården. jag vågar inte gå och titta hur han mår. De lånade en kniv att rista något på hans gravsten. Jag tror mr Budha himself skulle le i sin himmel (fast budha trodde ju inte på himlen) om han såg dem leka och ha så kul med honom och de andra attiraljerna

en lång berättelse om vad som hänt sedan sist, damp ned i min inkorg på hotmail, fast den är skicakt till Facebook. Tänk att det kan göra en så glad. En uppdatering om en kär väns förehavande - det vi kallar livet. Jag blev alldeles varm om hjärtat. För sekunderna inna höll jag på med självömkan - dumma mej.

det luktar friskt när jag lämnar kontorskomplexet i natten. Ett lätt regn har fallit och det doftar tidig sommar. Snart kommer gräset slås och föra med sig dofter som minner om barndomens somrar, men nu luktar det våt asfalt och nyknoppade träd. En sommar är i antågande.