i mitt privata projekt, Bo-Gunnar. Suck. Nu är han lite osäker, klarar jag det här...vi måste hitta Herr D för att han ska övertala Bo-Gunnar - det här klarar du - no problemos. Men herr D, vad vi vet regisserar bara det han skrivit själv. Men man vet ju aldrig. Man kan ju alltid fråga. Och tiden tickar i väg. I kväll ska jag få tio sider på faxen från Marie en mall för hur konceptbeksrivningen ska se ut på riktigt i den riktiga världen där utanför byn där jag bor. SEdan är det bara att böraj köra showen. Jag med scenskräck och Marie C:s är ännu värre, den är min upphöjt i tio ungefär. Men det är bara att köra över sina tillkortakommanden och ro det i hamn - ungefär.

På jobbet - en evig triller. Vem får tjänsterna. Ska jag över huvudtaget hoppas på något alls. Jag som BARA är vikarie. VIKARIER räknas inte. VIKARIER we hate U.

Dessutom har jag tandvärk och ska skriva tre texter till en teatertidning. Bajs. Snacka om stress. Men det är som man säger på amerikanska "peace of cake"

Vågorna glittrar i solen. I bakgrunden hörs böneutropen från en minaret. De vita husen avtecknas mot himlen. Det är fredag. Vi turister är ute till havs på en piratbåt som är bluff rakt igenom. Lanternan är av trä, med små fyrkanter i guldfärg som ska föreställa skimret från glaslyktor. Tunisien är ett gammalt sjörövarland, vilket uppfinningsrika affärsmän tagit fasta på.  Barbarossa kom från Lagaletta som är en hamnstad lite norr om Sousse. Seglen är mest kosmetika för att det ska kännas lite som på riktigt. Solen steker, havet är stilla. En fiskebåt åker förbi med två solbrända tunisier. De lägger nät en bit bort.

När vi lägger till efter några timmar (ja vi fick både trumdans och god fiskmåltid) så är tiggarna där. Jag är helt oförberedd.

”to sandwich” säger en pojke som ger mig en blomma. Jag skäms för att jag inte har några pengar på mig. Efter ett tag är massor av tiggarpojkar framme. Min sambo tömmer allt han har av mynt i börsen.

På hotellet kryllar det av personal. Alla ler och passar upp. I bakgrunden finns kvinnorna i sina vitblå städuniformer med tillhörande hätta. De städar rummen och alla övriga ytor. De stora marmorgolven ska blänka. En gång såg jag en man med dammsugare i hotellkorridoren, för övrigt är det enbart kvinnor som sköter städhanteringen. Matsalen däremot är männens domäner. Här passas det upp på famjler från Neww HAmpshire, Moskva och Vladoïvostok. Männen är iklädda stora märkliga kostymer i grönt eller brunrött med stora guldemblem på axlar och ärmar (de  är väldigt lika de kostymer som jag såg hos personalen på cirkus Maximum på Högslättens idrottsplats här om året).

Swimmingpolen är välskött i turkosfärgad mosaik. Vattnet är klart och rent. Hotellet är trestjärnigt och troligen byggt på sextiotalet. Polmannen är i femtioårsåldern. Han är solbränd mager och tänderna delvis bruna stumpar. Han är klädd i en nött addidasoverall. Vi dricksar honom rejält och han fixar fina platser åt oss i solen invid polen.  Han säger i förtroende att han ogillar  ryssarna för att de är så arroganta och har en tendens att se ner på servicepersonalen. Han tycker det var bättre på sextiotalet när fler skandinavier besökte Sousse. Kanske för att han var yngre och vackrare då också tänker jag för mig själv. Männen här flirtar reflexmässigt med alla, tilloch med mig, gamla tanten. Högt ropar de efter mina döttrar som är mellan sexton och tjugiotvå år.  I Medinan (handelsplats ung. gamla stan innanför stadsmurarna i Sousse) är de alldeles galna.Vi får knappt vara ifred alls.

På kvällarna underhålls vi med magdans, fakirshow, bingo, karaoke och mycket annat. Vi dricker svaga drinkar (eftersom alkholhol är bristvara i det här muslimska landet)  och öl. Välutbildade unga män (bingoutroparen talar sex språk flytande) får betalt för att dansa med oss feta västeropeer till västeuropeiska rytmer (Shakira, Brittney Spears med flera). Det känns konstigt.

På vår första dagtur till Khartago berättade guiden från Apolloresor (hon hette Frida och pratar småländska) att den nya presidenten sopat igen spåren efter den gamla. Habib hette den förre presidenten. Han var mycket franskinspirerad och uppmanade kvinnorna att kasta slöjan. De fick rösträtt, fri abort (innan man fick det i Sverige) och rätt att skilja sig. När Habib blev senil tog den nye presidenten över genom stadskupp. Den nya presidenten heter Aine El Abidiene Ben Ali. Han går inte att undvika. Han var över allt. På flaggspel, husfasader. Inom guldramar hängde han dessutom som porträtt på väggen inne i minsta lilla tobaksaffär. Det som känns lite otäckt är att han vid makttillträdandet 1987 uppmanade kvinnorna att åter ta på sig slöjan. Idag möter man både obeslöjade och beslöjade kvinnor ute på stadens gator. De kör bil och rör sig fritt utan manliga förkläden, mer kan jag inte säga om deras fri och rättigheter annat än att utbildningsnivån är god och kvinnor har samma chans att utbilda sig som män. Ungefär hälften av de unga kvinnorna jag ser ute på stan bär slöja, den andra hälften låter håret fladdra fritt i vinden. 

Det finns en märklig lag som förbjuder invånarna att diskutera presidenten offentligt. SAmtidigt kallar man sig för republik. Det här går inte ihop i min värld. När jag nu kommit hem ska jag ta och undersöka närmre om jag kan finna något projekt där jag kan lägga lite pengar när jag får lön. Till kvinnor eller till tiggarbarn eller något annat lovvärt.

Åter till vistelsen. Tunisierna var vänliga, taxichaufförerna körde upp en på dinarer liksom privata turistguider med flera. Poliserna var över allt och kontrollerade - vad kan man undra.  Kvinnorna var alltid steget bakom och lite mer försiktiga. Ett märkligt land detta Tunisien som ligger inklämt mellan Algeriet och Libyen.

p.s Det jag minns mest som var bäst...(förutom solen, värmen, de vänliga mäniskorna, kattungarna och katterna som fanns överallt. Det orientaliskt gåtfulla och alla palmer). Det var väderbitna arabiska kvinnan iklädd stiliga tygsjok som bakade bröd i en vedeldad primitiv ugn. Vi träffade henne vid en kamelritt. Hon gjorde det naturligtvis som en turistisk show-off, men det var något med hennes stolta hållningsom påverkade mig. Hon kändes så äkta. Vi bad om tillstånd att fotografera henne och hon poserade villigt, men utan något tillgjort leende.

Jag minns även vår "härförare" vid kamelritten. En ung kille i tjugoårsåldern. Han var väldigt forcerad, ungefär som om han hade någon slags bokstavskombination, men samtidigt väldigt glad. När han satte sig ned vid oss när vi fikade på ett stopp vid kamelfärden, försökte han ursäktande förklara varför han var som han var. Mellan raderna förstod jag att det "ingick i jobbet" att ligga på topp och få turisterna att känna sig "happy".

 För ett ögonblick blottade han sig själv när han avslöjade för mig att han ville flyga. "Follow your bliss. I really hope you can become a pilot one day" minns jag att jag sade jag till honom när jag tog honom i hand och tackade för kamelturen samtidigt som jag önskade honom all lycka.  JAg tror den där kamelturen var det mest genuina vi gjorde. VI kom bakom hotellen och stadskärnan och fick se odlingarna på nära håll. I ett dike satt två unga män och pustade ut i skördearbetet. Mannen som drev åsnekärran jag satt på berättade på bruten engelska att han skötte kamelerna för sin "boss" och han pekade ut var han bodde. Jag fick veta att bossen ägde  tjugo kameler och att en kamel kostade 1500 dinarer ungefär nio tusen svenska kronor. Det kunde vara intressant att veta med tanke på att alla män skämtade ständigt om priser och antal kameler de skulle bjuda för mina döttrar. Det är ett skämt som har en allvarlig klangbotten som minner om en tid när en kvinna ännu gick att köpa för kameler. Det var tråkgit att man inte fick kontakt med några kvinnor, men det var nog meningen att det skulle vara så. 

Jag borde skriva om hur underbart det var i Sousse, Tunisien, men vi är så trötta, huvudet värker och det gör ont i kroppen. Kanske beror det på tusenmilareasan hem i går, kanske beror det på att alla taxicahufförer i sousse utsatte en för ständigt korsdrag i bilen när man skulle in till stan för att käka. Eller så berodde det på ovanan vid att ligga och pressa vid polen. Det var skönt men jag är för trött nu för att skriva. TAck Sousse, see ya soon.

får jag ett nyhetsbrev från organisationen Rättvis handel.

här fick jag en länkj ag vill dela med mig om, den handlar om Equador:

http://annikaaho.wordpress.com/

sitter på jobbet och försöker komma på vad det är jag tror att jag glömt bort. tusen saker att stå i. hur går det med tvätten som ligger blöt i maskinen hemma, kan ngn ta in det som är på strecket. men ändå. hmmm vad har jag glömt, jag har ju ringt och frågat vilken tid dottern kommer in på perrongen, jagh ar printat ut kartan så vi hittar till Måby långtidsparkering. Alla mediciner och ´plåstersprayer, solskyddskrämer som finns har jag köpt. sprutorna är tagna.... vad har jag glömt. Kattvakterna är nformerade....det mesta är förberett....varför tar jag en kexchoklad ur maskinen på jobbet till kaffet när  ag kommit överens med mig själv att det får vara bra nu, visserligen gör den varken till eller från när den elastiska baddräkten smiter runt min runda kropp som ett extra skinn, Jag hade ju tänkt så fint hur jag skulle göra. Jag ska satsa på att bli fet och fin, med en jämn solbränna....Och hela tiden känns det som om det är något jag glömmer. Vad kan det vara...kan det vara kylpastan som man ska lägga på om man bränner sig, vad kan jag ha glömt...jag har printat ut allt jag behöver för att klara mitt liv efter hemkomsten, alla papper som ska läsas och förberedas - och jag kan inte skriva när jag är borta för min dator har lagt av så den lämnar jag in till en "hacker nära mig" som går igenom den - det känns skönt. Men hela tiden känns det som det är något jag håller på att glömma.

idag är det måndag 1 maj. I dag tvättar jag det sista. i eftermiddag/natt jobbar jag. då ska jag redan ha packat min väska (och sonens) i morgon bitti drar vi till estockholmo och sluter upp på t-centralen och plockar upp lillstrumpan. Så sover vi hos elbrorso och kliver sedan upp i ottan för att sedan lätta 05.55 destination Tunisien, Sousse. Loveley

har inte undersökt den här sidan fullständigt så jag kan inte svara på om den är politiskt korrekt. jag sökte efter lämpliga välgörenhetsprojekt att skänka pengar till i Tunisien, gärna projekt som rör kvinnor. Dock är det svårfunnet. däremot fann jag denna sida med länkar till One voice, ALjazira, Helsingforskommiten och mycket annat, dessa länkar fann man när man scrollade ned, men inget om hur man kan göra för att skänka pengar till lovvärda projekt i Tunisien. Jag försöker lätta mitt turistsamvete eftersom vi ska åka dit. JAg har läst på regeringens hemsida att demokratin fungerar sådär liksom mänskliga rättigheter men om man jämför med många andra länder är det ett rätt juste land. 50 procent av stadskassan går till utbildning av pojkar och flickor fri sjukvård osv. De som föll utanför systemet var de arbetslösa och arbetslösheten var 2007 14 procent. hmmm.

men här är iaf länken:

http://forumforfrihet.blogspot.com/2008/11/ranias-kamp-mot-stereotypa-stereotyper.html

så beror det på vilket humör jag är för att bestämma hur jag ska se på mig själv. Visst kan det vara skönt att intala sig att allt är toppen. Jag läste Mia Trönblom en gång när mitt liv sög så inihhelvete. Faktiskt var det ugnefär ett och ett halvt år sedan. Jag följde maniskt sida upp och sida ned hennes "lisvvisdom" tills jag tröttnade på det.

I stället knarkade jag sedan ett tag "The secret" för att orka med livet. Jag tryckte in alla fyra cd i bilen och körde och körde och lät den skölja över mig. Det kändes lite bättre. The Secret  var lite bättre, men jag ogillade passagen om pengar, eftersom den var väldigt amerikansk började jag genast tänka på alla dem som inte väljer sitt liv, jag tänkte på dem i slummen i Indien bland annat. Sedan tänker jag på på framgångsteologin som driver tesen om arvssynden, att den som har det dåligt har sig själv att skylla. Ungefär omvänt till newageflum, den som är fattig och sjuk och eländig har sig själv och sina negativa tankar att skylla. Blame on you. Stigmatisera den som inte har vett att tänka sig till en armanikostym eller en biljett till New York tur och retur. ELler ännu hellre, varför inte stigmatisera alla som inte tänker som jag.

Naturligtvis är jag ambivalent i det här med tankar. På min köksdörr sitter ett citat av Walt Disney "kan du drömma om det - kan du göra det" på toalettdörren ett annat av Elanor Roosevelt "Framtiden bor hos den som tror på allt det vackra i sina drömmar". Jag brukar mata mig själv med målbilder och positiva tankar för att väga upp tillvarons hundar som nafsar en i hälsenorna. Det brukar bli en juste balans om man säger.

På senare år har jag dessutom upptäckt att jag blivit rätt andlig. Vet inte vad det beror på, kanske livets prövningar, kanske att man uppnått den gyllene medelåldern. Jag brukar både be och meditera och jag drömer om att kunna vandra hela vägen längs Santiago Dela Compostela.

Thats it.

Så kom inte och säg att jag är en negativ djävel. då djävlar.