en skål du burit in

och ställt fram på bordet

utan att väcka mej

en enkel skål

där du blandat regnvatten

gräs och himmel

när jag vaknade hade

rummets atomer dragits dit

satt och surrade vid kanten

knuffades och drack

av Bruno K Oijer

ur Dimman av allt

alla plikter - inget får fäste jag passerar röran, likgiltig. Så mycket jag borde, inget jag orkar. när ska den återvända - livslusten?

smärta du som bor uti mitt bröst. En sårskorpa som ständigt slits bort så att blodet pulserar. att vandra kring i denna övergivna lägenhet till tonerna av någon av Dvorsaks symfonier (kanske den nionde) förstärker denna tomhet. Rädslan för att öppet visa sorgen. Bit ihop, var duktig - skammen. Endast den svage eller den med rent samvete har rätt att öppet gråta. Gode Gud gör mig modig att öppet visa min svaghet, min sorg. Vinterkkylan, februariljuset, dödskallen med pistolen från dockverkstaden i Prag. Allt som finns i bostaden är reliker som minner om liv. Elvaårigt samliv kan inte ruskas bort lika snabbt och enkelt som en hund som ruggar av sig det ljumma vattnet sedan den simmat i den svarta, bottenlösa tjärnen.

Rainer Werner Fassbinder myntade en gång uttrycket "rädsla urholkar själen". Jag har funderat kring det där med rädsla en längre tid och kommit fram till att vi som mäniskor ofta styrs av två initialkänslor. Rädsla eller kärlek...Som det här att bli övergiven. ibland är man så rädd för ensamheten att rädslan håller en kvar. Själv inser jag att jag alldeles för länge fokuserat på hr K och hur jag ska få hans uppmärksamhet  så att jag glömt mej själv vad jag vill och hur jag blir lycklig. Nu när han inte vill ha mej längre har jag insett att lycka inte fungerar på det sättet. Jag har alltså låtit rädsla styra mina handlingar, rädslan för att bli utan kärlek...och plötsligt är vi inne på nästa citat "fruktan realiserar det fruktade" sagt av den insiktsfulle Ingmar Bergman. Plötsligt lyckades jag mitt i min fruktan att bli utan kärlek - just med konststycket att bli utan. bingo.

Efter att ha gråtit några dygn och själen känner sig som på botten av en torrlagd brunn, är det dags att börja klättringen uppåt. Försök att meditera en stund varje dat och komma på vad som gör en lycklig - på riktigt. Om jag får råd tänker jag gå den där leden till santiago dela Compostela i år. och så tänker jag ta det lungt, väldigt lungt och vänta in min själ. precis så tänker jag göra. för nu är jag bara en spillra av mej själv.

jag och min stgora trut. varför säger jag jaaa till kvinnan när hon vill att jag ska skriva texten om den samiska teatern. jag har idag på mej och varken manusförfattaren eller regissören som talar isländska och norska svarar på telefonen. jag googlar som en galning för att försöka få till ngt och snart ska jag på sonens julmarknad i skolan. jag har en dundrande huvudvärk och känner mej lite febrig och dessutom som en looser för att jag inte får tag i de här personerna och får till den här texten på femtonhundra tecken som ska vara klar i dag så jag får lite pengar. samtidigt får jag dåligt samvete och känner mej som en skithög när jag läser om dess akonstnärliga skapande människor, vad skapar jag - noll, inget. jag har ont i hjärtat - ja både hjärtesorg men också litet stresshjärta och jag visste det ju innan jag drog igång separationen att det skulle bli jobbigt. hur ska jag hålla ihop - hur ska jag orka med julen, hur ska jag få in de pengar jag behöver. varför är jag så korkad.

fredag den 13 infaller inte så ofta, men i dag har den inafallit och allt har hittils gått bra. dessutom kommer jag vara inomhus till dygnet har passerat. jag kommer stå i en skrubb som vi kallar för bajamaja - och läsa nyheter tills dygnet är passerat. Jag klarar mej. Fredag den trettonde är inte min otursdag - den är min turdag.

flåt alla ni som besökt min blogg regelbundet.

jag har inte orkat...jag vet jag har varit i berlin. jag har varit här och jag har varit där och nu har jag hoppat bungyjump rakt ut ur samboskapet och det har dränerat mej på energi - som fan faktsikt. fast det inte är mej det är synd om, fast det inte är mej det är mest synd om blir man så trött att kilon rasar och man får svårt att fokusera, men det ska visst bero på adhd. det tror min mamma i alla fall. för en fullt frisk kvinna som närmar sej femtio snabbare än en en bil i hundranittio åker in i bergväggen - lämnar väl inte sin man, speciellt inte om han har högre och fastare inkomst än mej.

jag måste helt enkelt lida av adhd...jag är övertygad nu, jag har läst alla symptom och jag är en slarvmaja, men jag vet att jag är duktig på att koncentrera mej när det behövs, ibland kan jag koncentrerera mej som fan - fan trot.

jag har varit i berlin och spytt ner alla träd, jag har varit i berlin som en riktig turist och där lagade jag min jacka av plast som min stora flicka slutade använda redan innan hon lämnade tonåren. och jag har ätit borstj i prenzlaurberg och jag har sett lapdance och jag har blivit full och jag har fått passet stämplat i checkpoint charlie och jag har liftat med minexsambo med turkar mitt i natten ända från wilmersdorf till kantstrasse och dom var jättesnälla.

berlin var bra,

till berlin återvänder man gärna och en kille osm skriver fan så mycket bättre än mej har givit sin version strax efter tjugoårsminnet av murensfall. glöm dock inte när vi firar som tokiga att berlinmuren fallit att det finns andra murer, mellan euorpa och afrika eller vallgravar där vi låter flykitingarna drunkna i medelhavet - bara för vi inte vill dela med oss av vår bnp och bekvämlighet.

det finns en mur mellan USA och mexico där man slänger ner några granater i tunlarna så folk som försöker ta sig fram dör - pang bara, säger det så flyger armar och ben all världens väg och det finns en stor djävla mur mellan israeler och palestinier som byggs på palestinsk mark...en del i israels aggression mot palestinierna den muren skär rakt genom hjärtan och det är skamligt att vi inte pratar om de murarna nu när vi firar den som revs för tjugo år sedan i berlin.

här är i alla fall hassans berättelse om berlin:

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_3762749.svd

jag har kommit till ett stadium där jag skiter i hur jag ser ut. jag går omkring i samma kläder...när jag lägger mej som när jag vaknar. Snart är det väl bara att trä på sej den där stora uteliggarr ocken och bädda på en parkbänk med kartonger så är man hemma.

det där sista var mest skämt, faktum är att jag har mått lite piss ett tag men att jag tror att vändpunkten är nådd. ävenom det fortfarande är jobbigt. Kan man säga ATT MAN  skiljer sig när man är sambo. jag ligger i skilsmässa och sådant är jobbigt...men nu är det ett faktum för min del har gruvningen varit värst...nu återstår det jobbiga.

märkligt...hur man träffar människor. Som Micke. vi hittade varandra på filmcafé, pratades vid på ett café i stockholm i en och en halv timme.

Vi ska skriva ngt tillsammans.

Hittade lite musik av honom här på youtube..det lät jättefint.

http://www.youtube.com/watch?v=5E9b1zhLEis&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=xVfCY0fJdpM&feature=channel

och en liten film:

http://www.youtube.com/watch?v=1HbV6WIbw_o&NR=1

nu längtar jag efter att skriva och kasta mej in i den värld han börjat bygga upp. berättar inget mer, resten är hemligt. Det enda jag kan säga är att det är något nordiskt och mytospunnet och helt nytt.

fixar inte det här..att klockan tickar mot två när jag vill vara hemma och sova sitter jag på jobbet..blä..tror jag ska börja övernatta på en madrass under skrivbordet, va fan gör man..kan inte leva så här, får aldrig sova.

fixar inte det här..att klockan tickar mot två när jag vill vara hemma och sova sitter jag på jobbet..blä..tror jag ska börja övernatta på en madrass under skrivbordet, va fan gör man..kan inte leva så här, får aldrig sova.

vågar du lita på att jag tar emot dej...eller är du rädd för att jag ska förskansa mej bakom några färdiga formuleringar.

http://www.youtube.com/watch?v=6dP9QBAnL9A

(filmsnutten skapad av Clara Bodén klassis på manusutbildningen vid umeå universitet 2004-2007...nu hemkommen från Kigali i Rwanda...)

när alla ens drömmar om frihet väntar på pengar för att man ska fixa det praktiska...då är det svårt att nära drömmarna...då är det svårt att nära hoppet. Då måste man fly. var hittar man en flyktväg.

Kairos är det antika grekiska begreppet för "rätt tid" eller "tid för förändring"

http://www.youtube.com/watch?v=MChlT0GvFPM&feature=PlayList&p=81C0F2D44B2F6A9A&index=16&playnext=3&playnext_from=PL