Jag känner mej så tung i kroppen idag. Benen är tunga och orkar inte följa med, magen är tung, axlarna tunga, allt är tungt och jag vill bara lägga mej ned och sova. Jag har bespetsat mej på att röja upp i hallen och vardagsrummet och tvätta idag innan det är dags att hämta hem sonen och innan min man kommer hem från SFI. Men allt tar emot. Diskbänken är ett töcken av matrester och syltfläckar. Det ligger saker att plocka överallt och jag borde vara glad och trä på mej träningsoverallen och ge mej ut och powerwalka, men inget får mej igång. Vad beror det på? Kan det vara det faktum att jag varit luspank så länge att min medicin tagit slut och jag inte ätit den på flera dagar.

Jag har fel på ämnesomsättningen och när jag inte tar mitt levaxin går jag ner i sparläge - jag kanske inte kommit upp i varv ännu helt enkelt. Så måste det vara, men igår köpte jag medicin för jag fick låna lite matpengar av mamma. NAturligtvis är dom slut nu sånär som på en ensam liten tjuga som ligger och råmar i plånboken och så hittade jag en selma och några mynt när jag gick igenom vinterkläderna.

Min handläggare på arbetsförmedlingen ska ringa idag (alltså jag är bara halvtidsarbetslös för jag har ett job och jag fösrtår inte meningen med att vara inskriven på arbetsförmedlingen för jag är inte aktuell för åtgärd eller utbildning för jag har ju jobb och jag får inte stämpla för jag har ju som sagt jobb, trots det är jag inskriven och min handläggare verkar ambitiös. Jag har fått en hel lista med grejor att pricka av). Jag känner att jag inte kan börj amed något förrän han hör av sej - därför blir inget gjort förutom det faktum att jag känner mej tung i kroppen idag. Tror jag ska chocka kroppen och ge mej ut och powerwalka i solskenet.

ja nästan jungfruligt känns det att åter beträda bloggplatsen med privata funderingar och tankar. Först skrev jag nästan varje dag. Jag mådde uselt och ventilerade här mina tankar. Så blev det hektiskt med ny kärlek, nytt liv och när man är nykär hinner man inte skriva. Nu har dock ett år passerat sedan T klev in i mitt liv och välte allt på ända. Inget blev som tidigare. Jag ruskades om och för det är jag tacksam. Jag har nu en stor och härlig familj många flytgimmar härifrån. Min nya svärmor är underbar. Jag kallar henne Jamo - det är arabiska för mamma. Där finns även bröder, hustrur och nio syskonbarn att hålla i räkningen, plus kusiner och vänner. Det är en kultur så olik våran, men när man kommer varandra nära och skalar av olikheterna upptäcker man att vi människor är rätt lika, trots allt ändå.

  Min man har svårt att släppa sargen. Han envisas med att prata sin usla engelska som han en gång lärde sig på sjömansskolan i hemlandet. Men den är begränsad. Jag försöker få honom att släppa sargen och våga ge sig ut på isen och åka skridsko (för att använda en metafor). Det går sisådär. Jag tilltalar honom på svenska, han svarar på engelska - då fortsätter jag på svenska tills han svarar på svenska. Så blir vi tysta ett tag i tankar så där som man kan bli. Plötsligt tilltalar han mej på engelskia och reflexmässigt svarar jag på engelska. Det enda som händer just nu känns det som - är att min nioårige son blir fruktansvärt bra på engelska. Min engelska blir sämre. Min artonåriga dotter förstår inte varför jag måste sänka min nivå på engelskan till att bli grammatiskt felaktig - och det förstår inte jag heller. Det bara blir så.

Men idag ska jag försöka prata svenska, många långa meningar med honom. I augusti ska jag börja läsa arabiska på distans.

Vi får se hur det går...

tbc (2 be contiunued)

hej

har nog tappat min läsarskara.

tänkte skaka liv i bloggen efter ett drygt års uppehåll.

Jag har hunnit bli förälskad - kär - lycklig - stabil - lycklig.

min man har hunnit bli utvisad till arabvärlden - under stöveln i diktaturväldet. Haft ångest, mött familjen och ätit sin mors goda mat och gått upp tjugo kilo i vikt.

Till sist sa migrationsverket "välkommen åter". Jag åkte ner och hämtade  hem honom.

Numera har vi passionerade gräl.

VI bor i en sardinburk. Under köksfönstret växer inga blommor - endast asfalt och fimpar. Ständigt för lite pengar. Kronofogden envisas med att skicka brev i vita kuvert (förr var de bruna).

Men livet leker. Jag har min kärlek och mina barn - vad kan man mer begära när man ser livet från den ljusa sidan.

en skål du burit in

och ställt fram på bordet

utan att väcka mej

en enkel skål

där du blandat regnvatten

gräs och himmel

när jag vaknade hade

rummets atomer dragits dit

satt och surrade vid kanten

knuffades och drack

av Bruno K Oijer

ur Dimman av allt

alla plikter - inget får fäste jag passerar röran, likgiltig. Så mycket jag borde, inget jag orkar. när ska den återvända - livslusten?

smärta du som bor uti mitt bröst. En sårskorpa som ständigt slits bort så att blodet pulserar. att vandra kring i denna övergivna lägenhet till tonerna av någon av Dvorsaks symfonier (kanske den nionde) förstärker denna tomhet. Rädslan för att öppet visa sorgen. Bit ihop, var duktig - skammen. Endast den svage eller den med rent samvete har rätt att öppet gråta. Gode Gud gör mig modig att öppet visa min svaghet, min sorg. Vinterkkylan, februariljuset, dödskallen med pistolen från dockverkstaden i Prag. Allt som finns i bostaden är reliker som minner om liv. Elvaårigt samliv kan inte ruskas bort lika snabbt och enkelt som en hund som ruggar av sig det ljumma vattnet sedan den simmat i den svarta, bottenlösa tjärnen.

Rainer Werner Fassbinder myntade en gång uttrycket "rädsla urholkar själen". Jag har funderat kring det där med rädsla en längre tid och kommit fram till att vi som mäniskor ofta styrs av två initialkänslor. Rädsla eller kärlek...Som det här att bli övergiven. ibland är man så rädd för ensamheten att rädslan håller en kvar. Själv inser jag att jag alldeles för länge fokuserat på hr K och hur jag ska få hans uppmärksamhet  så att jag glömt mej själv vad jag vill och hur jag blir lycklig. Nu när han inte vill ha mej längre har jag insett att lycka inte fungerar på det sättet. Jag har alltså låtit rädsla styra mina handlingar, rädslan för att bli utan kärlek...och plötsligt är vi inne på nästa citat "fruktan realiserar det fruktade" sagt av den insiktsfulle Ingmar Bergman. Plötsligt lyckades jag mitt i min fruktan att bli utan kärlek - just med konststycket att bli utan. bingo.

Efter att ha gråtit några dygn och själen känner sig som på botten av en torrlagd brunn, är det dags att börja klättringen uppåt. Försök att meditera en stund varje dat och komma på vad som gör en lycklig - på riktigt. Om jag får råd tänker jag gå den där leden till santiago dela Compostela i år. och så tänker jag ta det lungt, väldigt lungt och vänta in min själ. precis så tänker jag göra. för nu är jag bara en spillra av mej själv.

jag och min stgora trut. varför säger jag jaaa till kvinnan när hon vill att jag ska skriva texten om den samiska teatern. jag har idag på mej och varken manusförfattaren eller regissören som talar isländska och norska svarar på telefonen. jag googlar som en galning för att försöka få till ngt och snart ska jag på sonens julmarknad i skolan. jag har en dundrande huvudvärk och känner mej lite febrig och dessutom som en looser för att jag inte får tag i de här personerna och får till den här texten på femtonhundra tecken som ska vara klar i dag så jag får lite pengar. samtidigt får jag dåligt samvete och känner mej som en skithög när jag läser om dess akonstnärliga skapande människor, vad skapar jag - noll, inget. jag har ont i hjärtat - ja både hjärtesorg men också litet stresshjärta och jag visste det ju innan jag drog igång separationen att det skulle bli jobbigt. hur ska jag hålla ihop - hur ska jag orka med julen, hur ska jag få in de pengar jag behöver. varför är jag så korkad.