lyssnar på nattradion hela vägen hem. Mediena och världen. De talar om framtiden för världens papperstidnigar. En dag som denna när bomben briserade på jobbet. Tjugo procent ska bort, no suprprise, hörde det redan i december, fast då var det formulerat på ett lite annorlunda sätt.

En professor en viss mr Pickard i jönköping påpekar att medierna dvs tidningarna i dag är för fokuserade på att sälja annonser och göra tidning. På 20-talet eller i slutet av 1800-talet fick man gå på många ben samtidigt för att finna lönsamhet. Ge ut böcker, göra trycksaker med mera med mera.

JAg orkar inte lyssna. Allt prat om tidningar gör mig bara trött och ledsen. Känner mig tom innuti och undrar varför jag ska vara en sådan djävla känslomänniska. De tär så jobbigt med de här känslostormarna. Känner mig rätt urvriden nu - som en urvriden disktrasa. Det här tar mycket hårdare, fastän jag inte vågat tro på att den här arbetsplatsen ska kunna var även min så är det det jag hoppas på, jag inser det nu. För annars hade jag inte varit så här djävla ledsen. Men som sagt det är skitjobbigt när ens vikariat förlängs en månad i taget ungefär och man hittar en lapp bredvid datorn där chefen bett vikarieansvarig kolla när jag LASas ut. 30 april står det skrivet med bläckpenna, så börjar man fantisera och måste börja söka en massa jobb överallt och nu när inget är säkert, ja då känner alla ungefär som jag känt djävligt länge. JAg försöker inbilla mig att jag står över allt det där, att jag itne bryr mig, att det löser sig, men jag gillar den här arbetsplatsen, den här tillvaron och har egentligen ingen lust att ge mig ut och söka jobb som nattvakt, glassbilsförare - u name it. JAg tror det är det som gör mig så djäkla ledsen.

ok om jag censureras, jag är van vid att förminskas och bli taskigt behandlad men när tidningens tuffaste reporter också får en släng av sleven då djävlar går det för långt.

det här fick visas på bloggen:

http://allehanda.se/mer/tidningsliv/1.509729

Shit vad det smäller

En ovanligt livad söndag på webben med olyckor och snökaos. Men det är inte snörusket som gör att det går runt i huvudet.

I morgon har vi personalinformation här på jobbet. Alla pratar om det, alla undrar, alla gissar. Det visar sig väl i morgon bitti, antar jag.

Nu ska jag istället försöka få reda på hur det gick med det senaste polisradioanropet innan jag kilar hem. Gud, gör så att det inte är nåt allvarligt.

Det som däremot togs bort var ungefär denna ordalydelse (dum som jag var kopierade jag inte Annas kompletta blogg, jag fick för mig att hon var imun mot censur) Obs! detta är färskt ur minnet:

Alla går och undrar om det blir personalneddragningar. Sådant är ju vanligt these days....

liksom meningen:...Undrar vem som får gå?

Det är märkligt vad en liten bortsuddad mening eller tre kan få förändrad innebörd. Nu kan man ju tro att Anna undrar om det ska bli julgransplundring eller något annat skoj på personalinformationen.

Han var tunn och kortväxt, lätt rödhårig, om det inte vore för språket skulle man kunna gissa att han kom från Skövde.

Året var 1988 jag var gravid med mitt andra barn och vikarierade som lokalredaktör på Västernorrlands Allehandas lokalredaktion i Ullånger.

Jag och min kollega hade någon månad tidigare gjort några porträtt av fem iranska ungkarlar som bodde på flyktingförläggningen i Norrfällsviken. Vi tänkte det kunde vara en bra idé för att motverka xenofobi.

Under en kort intensiv period rörde vi oss ofta på området (några tjog utslängda rödmålade stugor bland talldungar) och därmed lärde invårna i den internationella byn att känna  igen oss till utseendet. Ungefär så gick det till då jag fick ta del av Jorges historia.

Han satt uppe en hel natt och berättade, det gick åt mycket cigaretter och kaffe. Han var rädd både för sin egen del och för sin frus. Säkerhetspolisen ringde samtal på nätterna och skrämde henne. De hade en liten son också och Jorge hade utstått tortyr och andra hemskheter i helandet Chile. Hans historia publicerades i tidningen, men när det blev dags för uppföljaren slog chefredaktören i bromsen. Jag försökte vinkla det lokalt med anledning av att en folkpartistisk riksdagsman gjort en utredning som visade att flyktingar ofta utvisades tillbaka till våld och tortyr. Men det tyckte min moderata (obs partifärg) chefredaktör inte var så lämpligt. ”sådana där utredningar görs ju hela tiden” sade han. Jag försökte argumentera emot, men det spelade ingen roll vad jag sa. Artikeln kom inte in. Jag grät och kände mig maktlös.

Så ringde Jorge före utvisningen för att tacka mig för att jag lyssnat till hans berättelse. Jag grät, skämdes och kände harm för att jag inget kunde göra. Jag glömmer honom aldrig. Tänker ibland att jag ska försöka ta reda på om han lever, men hur gör man, jag talar inte ens spanska.

har börjat på ett kamikazeprojekt. jag skriver på romanen med stort R och inte nog med det jag har lagt ut den på AFtonbladets tävlingssida BOK-SM.

Men vad jag inte fattade var att allt måste vara färdigskrivet den sista mars, hmmm, rimmar illa med miina övriga skrivprojekt då teveserien ska vara klar sista februari och den måste ju ändå ha prio nr 1. men en sak är bra, man får bita huvudet av skammen och vänja sig vid att folk läser vad man skriver och en annan sak är bra, man pressar sig att få ur sig mycket snabbt, material man sedan kan redigera.

adressen då.

här är den:

http://kapitel1.se/marie-buhr/elviras-hemliga-rum

Amerikanare är fantastiska. Jag menar det. De har en framåtanda som saknar motstycke. Min bästa väninna har varit amerikan sedan 1991 och jag saknar henne, men i morse ringde telefonen. Jag låg i djup dvala eftersom jag snurrade, snurrade hela natten på grund av alla kaffekoppar jag hällde i mig på jobbet. Fyra ungefär tror jag att jag äntligen somnade men sonen var ju pigg och skulle upp klockan sju så jag har legat i någon halvdvala fram till halv tolv på morgonen. Då kollade jag telefonen som ringt och det var en glad hälsning från min bästis Agneta. Hon kvittrade glatt om sin nya hemsida som hon höll på att bygga och jag kollade in den och drog mig till minnes de där fyra cd-skivorna med "the secret" känns som jag behöver lyssna på dom igen.

Det är rätt skönt man matar in dom i bilen och lyssnar hela vägen till jobbet samtidigt som Robertha Burns med austarliensk dialekt viskar "You are fantastic" "You are magnificant" jepp, till sist tror man att det är sant. Jag behöver sådant nu. en stor djävla egoboost.

jo just det här är länken til Agnetas hemsida:

www.healingbyagneta.com

love U AGneta. miss U Agneta.

det tar ju en timme att ta sig hem. snön vräker ner och jag tänker på den där sinnesrobönen, hittade den tack vare google:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden. Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst. Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam. Hämtad från "http://sv.wikisource.org/wiki/Sinnesrob%C3%B6nen"oj bombastiskt va?mmm men bra. En annan dag ska ja skriva om när jag stoppades av ledningen förra gången. året var 1988. jag skrev om en kille som utvisades från chile. men nu är jag trött, kanske orkar jag blogga om det i morgon, läs senare under lördagen.

tidningen jag jobbar på ska gå ut med personalinformation på måndag, vår grupp radiotidningsredaktörer ska ha krismöte, något säger mig att fler kommer ha krismöten för här ska fan i mej karvas på tjänster. Och dom tror inte att vi fattar något, agendan är torde ju vara satt redan för två år sedan - vi har sett tecknen. Man har små informationsmöten där man pyser lite varje gång.

Tanken går till den där roliga historien om att katten är död:

- Katten är död!

 - Så kan man för helvete inte säga (säger någon i den "roliga" historian)
- nähä, vad säger man då.

- Först säger man katten sitter på taket.

- Ja ha varför det då?

- Därför att man får vänja sig med vad som ska komma att hända ochman tar det mycket bättre så?

- Jasså fungerar det, vad säger man sedan då?

- Jo sedan säger man att den ramlat ned från taket och sedan säger man att den har ont och sedan hugger man i med sanningen - KATTEN ÄR DÖD.

Nu verkar taktiken vara sammalunda på det här stället - dra ut på eländet liksom. Jag säger bara sorry. Bland tänkande individer skapar det inget lugn. Alla spekulerar och ägnar sig åt konseprationsteorier, det blir ryktessrpidnigar, folk mår dåligt. Detta är management by fear -tamejfan

vilket även kommenteras på denna adress:

http://allehanda.se/mer/tidningsliv/1.507739

aj aj, detta är det enda inlägg som existerar, min blogg togs bort efter att ha legat ute en halvtimme. Det var tydligen för känsligt trots att vi uppmanats att skriva hur det är att jobba på tidning.
kallas detta censur?

ny blogg:

http://allehanda.se/mer/tidningsliv/1.504815

Lika förvånad varje gång jag får dem publicerade. Det känns jul ite mer officiellt en min egen privata lilla bloggosfär.

Träffade Cat på fritids. hon kände segervittring angående Dramalabbet, jag känner mig mer luttrad och är duktigare på negativ thinking trots att jag hela tiden propagerar för positive thinking. "Du ska se att vi vinner" säger hon. "tror du" säger jag "Ja dom skulle ju ha med aktualiteter och det vi skrivit är ju verkligen aktuellt", förvisso tänker jag, van att få kalla handen. Men hennes glädje smittade för ett kort ögonblick kände jag mig som en vinnare.