Han var tunn och kortväxt, lätt rödhårig, om det inte vore för språket skulle man kunna gissa att han kom från Skövde.

Året var 1988 jag var gravid med mitt andra barn och vikarierade som lokalredaktör på Västernorrlands Allehandas lokalredaktion i Ullånger.

Jag och min kollega hade någon månad tidigare gjort några porträtt av fem iranska ungkarlar som bodde på flyktingförläggningen i Norrfällsviken. Vi tänkte det kunde vara en bra idé för att motverka xenofobi.

Under en kort intensiv period rörde vi oss ofta på området (några tjog utslängda rödmålade stugor bland talldungar) och därmed lärde invårna i den internationella byn att känna  igen oss till utseendet. Ungefär så gick det till då jag fick ta del av Jorges historia.

Han satt uppe en hel natt och berättade, det gick åt mycket cigaretter och kaffe. Han var rädd både för sin egen del och för sin frus. Säkerhetspolisen ringde samtal på nätterna och skrämde henne. De hade en liten son också och Jorge hade utstått tortyr och andra hemskheter i helandet Chile. Hans historia publicerades i tidningen, men när det blev dags för uppföljaren slog chefredaktören i bromsen. Jag försökte vinkla det lokalt med anledning av att en folkpartistisk riksdagsman gjort en utredning som visade att flyktingar ofta utvisades tillbaka till våld och tortyr. Men det tyckte min moderata (obs partifärg) chefredaktör inte var så lämpligt. ”sådana där utredningar görs ju hela tiden” sade han. Jag försökte argumentera emot, men det spelade ingen roll vad jag sa. Artikeln kom inte in. Jag grät och kände mig maktlös.

Så ringde Jorge före utvisningen för att tacka mig för att jag lyssnat till hans berättelse. Jag grät, skämdes och kände harm för att jag inget kunde göra. Jag glömmer honom aldrig. Tänker ibland att jag ska försöka ta reda på om han lever, men hur gör man, jag talar inte ens spanska.