Kasper, kasper vackra svarta hund

man får livsandarna tillbaka när man går ut med dig en stund.

du springer efter pinnar och hoppar runt i snön

Kasper kasper - att rasta dig är en dröm

lyssnar på nattradion hela vägen hem. Mediena och världen. De talar om framtiden för världens papperstidnigar. En dag som denna när bomben briserade på jobbet. Tjugo procent ska bort, no suprprise, hörde det redan i december, fast då var det formulerat på ett lite annorlunda sätt.

En professor en viss mr Pickard i jönköping påpekar att medierna dvs tidningarna i dag är för fokuserade på att sälja annonser och göra tidning. På 20-talet eller i slutet av 1800-talet fick man gå på många ben samtidigt för att finna lönsamhet. Ge ut böcker, göra trycksaker med mera med mera.

JAg orkar inte lyssna. Allt prat om tidningar gör mig bara trött och ledsen. Känner mig tom innuti och undrar varför jag ska vara en sådan djävla känslomänniska. De tär så jobbigt med de här känslostormarna. Känner mig rätt urvriden nu - som en urvriden disktrasa. Det här tar mycket hårdare, fastän jag inte vågat tro på att den här arbetsplatsen ska kunna var även min så är det det jag hoppas på, jag inser det nu. För annars hade jag inte varit så här djävla ledsen. Men som sagt det är skitjobbigt när ens vikariat förlängs en månad i taget ungefär och man hittar en lapp bredvid datorn där chefen bett vikarieansvarig kolla när jag LASas ut. 30 april står det skrivet med bläckpenna, så börjar man fantisera och måste börja söka en massa jobb överallt och nu när inget är säkert, ja då känner alla ungefär som jag känt djävligt länge. JAg försöker inbilla mig att jag står över allt det där, att jag itne bryr mig, att det löser sig, men jag gillar den här arbetsplatsen, den här tillvaron och har egentligen ingen lust att ge mig ut och söka jobb som nattvakt, glassbilsförare - u name it. JAg tror det är det som gör mig så djäkla ledsen.