jätte jätte jättearg och förstår inte riktigt varför - egentligen är det en petimetergrej. vår chefredaktör är i USA och lär sig mer om läsbara plattformar. VI har alltid en redaktionsruta där det står vem som är ansvarig utgivare. Jag påpekade för redigerarna att det står på intranätet att vi har två andra som tjänstgör som chefredaktörer medan jimma är overthere. Ingen är särskilt intresserad av att göra ändringen, för det tarvar tid och sånt har man inte så mycket av i dessa slimmade tider. Jag ska då gå in i teverummet där reportrarna sitter och dricker öl och fråga (som en nigande skolflicka ungefär) om inte vi ska ändra i redaktionssrutan.) då säger jag  ungefär som min tonåring skulle sagt "jag bryr mej inte. jag jobbar inte på tidningen" eftersom det känns som tidningen skiter i oss. Det var länge sedan de slutade bjuda in oss på festligheter arrangerade av fackklubben- vi på radiotidningen räknas inte riktigt och många tror nog att vi är rätt korkade - vi är ju inga "riktiga" journaalister. Så  varför ska man plötsligt påpeka fel, när ingen bryr sej, vem blir tacksam, vem bryr sig om att det blir rätt i tidningen och varför ska jag engagera mej i tidningen när den inte bryr sej om mej.

det gör mej arg - tror jag. djävligt arg.

Det blire mycket broaken english these days. JAg sänker min engelsknivå till att låta som en ry sk immigrants. SOom om min man förstod mej bättre då. Min yngsta dotter går i taket och rättar hela tiden min "russian killerwoman ennglish".

Det är morgon iaf om man jobbat och kommit hem fyra på morgonen. Klockan är ed andra ord halv tolv och han gör min frukost.

-You are my wife I make for you break first – someday I kill you, säger han där han står vid spisen medan stekfettet sprätter.

Det är ett stående skämt. "I kill you, I hate you", betyder Jag älskar dej.

Det luktar gott från spisen. Stekt lök, råstekt potatis, stekt strömming med arabiska kryddor, the, hembakat bröd och hemgjorda vegetariska biffar. Numera äter vi det mesta från scratch. Det är nyttigt. Man slipper alla tillsatser. Jag har lärt mig uppskatta yoghurt direkt på bröd istället för smör. Jag lägger rå lök på pannkakan. Det är de där små sakerna, som att jag säger Jalla bay i stället för hejdå när jag talar i telefonen, habibi till mina vänner ..Det fräser och sprätter ur stekpannan. Tomaterna svettas i oljan. Det ser gott ut. I teverummet diskuterar EU-parlamentet i Bryssel om shengengränserna. Italien och Frankrike vill stänga gränserna för de 25 000 flyktingar som flyr Lampedusa i Libyen. Vissa politier är upprörda. Vi måste ta emot dem och ge dem en fristad. Vi tjänade pengar på att sälja vapen, det är hyckleri att nu vägra göra det enda humanitära rätta, att ge dem en trygg fristad. Andra pratar om hårdare gränskontroll. Jag tänker. Vad hade hänt honom om han hade varit kvar nu. De rullar in tanks och skjuter på kvinnor barn män ungdomar, alla som vill ha bättre levnadsvillkor och lite frihet från diktaturens järnhårda grepp. Blodet flyter på gatorna. Vi lagar frukost. Han oroas för sin familj.

när man har barn får man på många sätt flera barn, döttrarnas väninnor och gamla pojkvänner blir liksom en förlängning av ens familj. Idag har jag sällskap hela vägen till jobbet med mellandotterns ex-pojkvän. Vi känner varandra rätt väl efter flera års umgänge. Mymlans barndomsvän sitter intill mej på jobbet med sinb ärbara dator och pluggar. Här får hon sinnesro - hon läser distans på universitetet och har förvandlats till något som liknar mer en väninna eftersom hon vuxit från barn - till vuxen.

Ju fler barn man har - ju större blir familjen av barnens vänner, pojkvänner, vänners föräldrar osv. Det är ett tydligt tecken på att kärlek är det enda som kan delas utan att det blir mindre kvar.

Vad vore en kvinna utan alla sina vänner. Jag har en massa väninnor som ger mej energi. Idag var en av dem förbi. Hon heter Hillevi. Hon kom för att hämta en söt liten fjärilstallrik som följde med hela vägen från småland när min dotter gick på folokhögskola och bodde i ett villa villekulla med får och tjurar på gården. Tallriken hade hennes rumskompis glömt och jag tog med två stycken för de var så fina. Så hade vi lite tjejträffar (sådana man har för att boosta varandra) jag Hillevi och Kristina. och jag hade lagt kakor på en sådan tallrik. Hon tyckte om den så hon fick den. Den andra tallriken hittade jag när jag städade ur mitt förra liv, huset i Höga Kusten. Hillevi fick också den andra för hon älskar fjärilar. Så kom hon och vi pratade, vi spånade och vi gav varandra energi. Hon fick mej att känna att jag kan tämja tigrar, äta klippor och flyga mot månen eller molnen. Därför har jag nu bestämt att jag ska göra en egen hemsida för mitt företag som jag så länge velat öppna. Jag vet vad det ska heta och jag vet vad jag ska sälja. Nu gäller det för oss två att ta varandra i handen och gå hela vägen - tappert mot slutmålet som framgångsrika egna företagare med egna unika affärsidéer. Skönt med vänner som får en att tro på en själv.

Yo go Hillevi :D

alla ljud förstärks när natten kliver in. Varmluftsugnen, klockan..jag väntar på att degen ska jäsa. jag ska baka för överlevnadens skull, eller för de hemmaboendes överlevnads skull, själv åker jag till Härnta för att jobba några dagar och rafsar med mej ett och annat ur frysen (som frysta soppor och pannkakor och andra kulinariska knepigheter). Hemmakvararna - de som blir kvar hemma får hålla till godo med fisk, hembakat bröd och den där bönröran som svämmar över frysen, som man kan klappa till vegetariska biffar om man blandar i mjöl och ägg - typ.

Sonen sover, vi har haft mysestund med Harry potter. Han älskar Harry Potter. Mannen har gått för att fira en bekant som gift sej. Han ville egentligen inte gå för vi har inte kunnat köpa någon present och så kommer han att bli berusad. Han gillar inte det - det är skola i morgon...

Min handläggare ringde till sist idag. Han kommer eventuellt att låta mej coachas av stagepool, vilket jag gärna vill - för jag har fullständigt tappat farten när det gäller min självpromotning. Det är svårt att sälja manus när man är okänd och dessutom tappat både fart och självförtroende. Men att ha en coach som kräver saker av en kan va rätt bra.

Nu sneglar jag på en mastersutbildning på ett år i stockholm på dramatiska högskolan. Aj så lockande det låter. Jag tänker om jag söker, kan jag ta ställning senare - jag kanske inte ens kommer in. Jag tänker, mitt jobb kanske läggs ner - så får jag pengar från trygghetsrådet i ett år - då kan jag plugga och få pengar i alla fall. Med lite tur/otur läggs mitt jobb ner (aj vad egoistisk jag var nu då).Har fått indikationer på att så kan ske, läste några papper på intranätet som låg uppe lika länge som en grisblink innan de plockdes bort igen. Om man analyserar texten kan man tolka det som att människor kommer att behöva lämna sina jobb. Då är frågan var. Jag är ganska övertygad om att avstånd till 08 området är en rätt avgörande faktor. Vi har väldigt långt dit - om man säger...

What else is new? Jo!

Jag har blivit kallad till intervju, jag och tretton till - till anställnignsintervju till stadens badanläggning. Min dotter är rolig. Hon sade

" mamma det är bra att du kollar att mutthåret inte sticker ut - eller att det inte sticker ut någon binda ur baddräkten. Du skrämmer barnen då"  Hon har högt förtroende för sin gamla mamma. Hon tänker på tiden när jag hade en röd baddräkt med vita prickar som jag hade inhandlat på katalogrea. Jag tyckte den var billig och bra. Hon skämdes men vågade aldrig säga att mutthåret syntes rätt igenom. Synd att hon inte sa det direkt, det hade kunnat bespara mej många pinsamma plasksejourer i bassängen. Typiskt.

  Men nu har jag en rekordelig svart sak i pansarplåt nära på. Den är säkert väldigt anständig, men min muslimske man tycker inte den är tillräckligt anständig. Han ser gärna att baddräkten går nedanför knäna och döljer axlarna. Sådana käcka badräkter gjordes på trettiotalet. Jag har sett bilder på minmormor iförd sådana. Men jag tror jag skulle se rätt rolig ut om jag hittade en fångrandig trettiotalsbadräkt. Som ett gammalt spöke ungefär.

  Vi har grälat lite om det där. Vad som är att betrakta som anständig badklädsel. För att slippa bråk har jag undvikit badhuset. Men om jag nu får jobb som livräddare kan jag iaf glädjas åt att jag inte behöver jobba i bikini. Jag kommer att jobba i shorts och T-shirt och det mina damer och herrar är väldigt osexigt.

Jag känner mej så tung i kroppen idag. Benen är tunga och orkar inte följa med, magen är tung, axlarna tunga, allt är tungt och jag vill bara lägga mej ned och sova. Jag har bespetsat mej på att röja upp i hallen och vardagsrummet och tvätta idag innan det är dags att hämta hem sonen och innan min man kommer hem från SFI. Men allt tar emot. Diskbänken är ett töcken av matrester och syltfläckar. Det ligger saker att plocka överallt och jag borde vara glad och trä på mej träningsoverallen och ge mej ut och powerwalka, men inget får mej igång. Vad beror det på? Kan det vara det faktum att jag varit luspank så länge att min medicin tagit slut och jag inte ätit den på flera dagar.

Jag har fel på ämnesomsättningen och när jag inte tar mitt levaxin går jag ner i sparläge - jag kanske inte kommit upp i varv ännu helt enkelt. Så måste det vara, men igår köpte jag medicin för jag fick låna lite matpengar av mamma. NAturligtvis är dom slut nu sånär som på en ensam liten tjuga som ligger och råmar i plånboken och så hittade jag en selma och några mynt när jag gick igenom vinterkläderna.

Min handläggare på arbetsförmedlingen ska ringa idag (alltså jag är bara halvtidsarbetslös för jag har ett job och jag fösrtår inte meningen med att vara inskriven på arbetsförmedlingen för jag är inte aktuell för åtgärd eller utbildning för jag har ju jobb och jag får inte stämpla för jag har ju som sagt jobb, trots det är jag inskriven och min handläggare verkar ambitiös. Jag har fått en hel lista med grejor att pricka av). Jag känner att jag inte kan börj amed något förrän han hör av sej - därför blir inget gjort förutom det faktum att jag känner mej tung i kroppen idag. Tror jag ska chocka kroppen och ge mej ut och powerwalka i solskenet.

ja nästan jungfruligt känns det att åter beträda bloggplatsen med privata funderingar och tankar. Först skrev jag nästan varje dag. Jag mådde uselt och ventilerade här mina tankar. Så blev det hektiskt med ny kärlek, nytt liv och när man är nykär hinner man inte skriva. Nu har dock ett år passerat sedan T klev in i mitt liv och välte allt på ända. Inget blev som tidigare. Jag ruskades om och för det är jag tacksam. Jag har nu en stor och härlig familj många flytgimmar härifrån. Min nya svärmor är underbar. Jag kallar henne Jamo - det är arabiska för mamma. Där finns även bröder, hustrur och nio syskonbarn att hålla i räkningen, plus kusiner och vänner. Det är en kultur så olik våran, men när man kommer varandra nära och skalar av olikheterna upptäcker man att vi människor är rätt lika, trots allt ändå.

  Min man har svårt att släppa sargen. Han envisas med att prata sin usla engelska som han en gång lärde sig på sjömansskolan i hemlandet. Men den är begränsad. Jag försöker få honom att släppa sargen och våga ge sig ut på isen och åka skridsko (för att använda en metafor). Det går sisådär. Jag tilltalar honom på svenska, han svarar på engelska - då fortsätter jag på svenska tills han svarar på svenska. Så blir vi tysta ett tag i tankar så där som man kan bli. Plötsligt tilltalar han mej på engelskia och reflexmässigt svarar jag på engelska. Det enda som händer just nu känns det som - är att min nioårige son blir fruktansvärt bra på engelska. Min engelska blir sämre. Min artonåriga dotter förstår inte varför jag måste sänka min nivå på engelskan till att bli grammatiskt felaktig - och det förstår inte jag heller. Det bara blir så.

Men idag ska jag försöka prata svenska, många långa meningar med honom. I augusti ska jag börja läsa arabiska på distans.

Vi får se hur det går...

tbc (2 be contiunued)