konstig dag. ser en solnedgång under hemfärden. smyger in i vårt gemensamma hem halv fyra på morgonen, smyger förbi mellandottern som sover på soffan, smyger förbi hunden som sover i hallen, smyger över hindren som ska avskilja hunden från sovavdelningen där jag och min man bor på en nedsutten förlåt jag menar i en nedsutten utdragssoffa från sjuttiotalet. där sover hano ch jag kryper ned intill honom - sockorna behåller jag på för jag fryser. Hanl ägger armen om mej, så sover vi. Han väcker mej klockan åtta. Det ösregnar ute. Jag orkar inte skjutsa, jag är trött. jag försöker sova men kan inte somna om. klockan nio kliver jag upp med en stickande känsla i ansiktet. jag kan inte hitta mobilen. den är borta. jag dushar, dricker kaffe med mindotter som ska på jobbintervju idag. Jag klär på mej, lånar en skinnpaj jag hittar i dotterns garderob, känner mej tuff. åker för att träffa en person som jag kanske ska göra en reklamfilm för. Jag är trött.

När jag parkerar bilen har jag ingen mobil att betala med, inga mynt, jag sticker in visakortet i parkeringsautomaten, trycker på betalknapparna...förbi kommer ett bekant ansikte under ett paraply(ja hon har även torso och ben). Jag blir glad - det är ulla-britt från häromkvällen. Vi samtalar lite snabbt. Hon tipsar mej om gratisparkering nere vid arenan - själv lägger jag i betalbiljetten, rusar upp till "kunden"...

och...försöker vara intelligent och fylld av espiri en timme. Det går rätt bra. Jag kommer hem, dottern pratar och är jätteglad, hon fick jobbet. Jag försöker skriva rent anteckningarna från reklamfilmsmötet. Jag hör inte vad jag skriver, jag skriver vad hon säger. Så bjuder hon gamla mamma på lunch på en av stans hippare intalienska restauranger. Den är liten som en spricka rappningen i fasaden men där inne ryms god mat och estetik. Vi äter,konverserar och njuter och låtsas att vi är rika och med i sex and the city (utan promiskuitet).

 Min man kommer in och jag blir  glad när jag ser hans bruna ögon. Men inte lika glad att han vill hålla koll på mej och undvika att jag ska exponeras för hans arabiska nätverk -vilket man gör när man "ränner nere på stan".

Vi pratar lite om det där dottern ochjag när han gått sin väg...

Dottern och jag fönstershoppar, vänder på lyxig kitch i inrednignbutiken, nya saker nötta för att se ut som gamla. Efter ett tag vill man kräkas åt konsumtionssamhället.

Väl nere i en av galleriorna där dottern ska kissa ska jag själv passa på att köpa ett antecknkignsblock för min nya strategi är att skriva ner alla nya glosor på svenska och ha korsförhör med min man om dessa lite då och nu. Jag väljer ett rosa sagofeblock för 39 kronor. Nu saknar jag visakortet, blir hysterisk. Dottern kommer till min räddning. Inne i en annan inredingsaffär ställer jag till en scen när jag hysteriskt vänder ut och in på hela handvsäkan. Tampongerna ramlar som konfetti tillsammans med snörstumpar och kvitton och annat skräp ur handväskan - inget VISA kort. Jag drar mej till minnes att jag hade det när jag parkerade.

Det finns inte kvar i p-automaten (det är tre timmar sedan jag parkerade just där)...jag åker hem. Vid köksbordet sitter min man. Han är sur, jag söker åter igenom handväskan. Jävlar, jävlar jävlar. på mindre än sju timmar har jag tappat bort både mobil och visakort. Min yngsta säger att jag fått alzeimers och snart måste ha dagblöja. Då ringer grannens flicka och vill ha skjuts till grannstaden elva mil söder ut - hon undrar varför jag inte svarar i telefonen. Min yngsta säger att jag har asperbergs och ADHD. Jag rycker tll mej telefonen och skriker "kuk" "fitta" och sgäer sedan att jag har Thorettes.

nu har jag hittat mobilen. den låg i stuidon på jobbet. så skönt. på tisdag kommer det nya bankkortet. Allt ordnar sej. bara man får sova ikapp lite.