ja nästan jungfruligt känns det att åter beträda bloggplatsen med privata funderingar och tankar. Först skrev jag nästan varje dag. Jag mådde uselt och ventilerade här mina tankar. Så blev det hektiskt med ny kärlek, nytt liv och när man är nykär hinner man inte skriva. Nu har dock ett år passerat sedan T klev in i mitt liv och välte allt på ända. Inget blev som tidigare. Jag ruskades om och för det är jag tacksam. Jag har nu en stor och härlig familj många flytgimmar härifrån. Min nya svärmor är underbar. Jag kallar henne Jamo - det är arabiska för mamma. Där finns även bröder, hustrur och nio syskonbarn att hålla i räkningen, plus kusiner och vänner. Det är en kultur så olik våran, men när man kommer varandra nära och skalar av olikheterna upptäcker man att vi människor är rätt lika, trots allt ändå.

  Min man har svårt att släppa sargen. Han envisas med att prata sin usla engelska som han en gång lärde sig på sjömansskolan i hemlandet. Men den är begränsad. Jag försöker få honom att släppa sargen och våga ge sig ut på isen och åka skridsko (för att använda en metafor). Det går sisådär. Jag tilltalar honom på svenska, han svarar på engelska - då fortsätter jag på svenska tills han svarar på svenska. Så blir vi tysta ett tag i tankar så där som man kan bli. Plötsligt tilltalar han mej på engelskia och reflexmässigt svarar jag på engelska. Det enda som händer just nu känns det som - är att min nioårige son blir fruktansvärt bra på engelska. Min engelska blir sämre. Min artonåriga dotter förstår inte varför jag måste sänka min nivå på engelskan till att bli grammatiskt felaktig - och det förstår inte jag heller. Det bara blir så.

Men idag ska jag försöka prata svenska, många långa meningar med honom. I augusti ska jag börja läsa arabiska på distans.

Vi får se hur det går...

tbc (2 be contiunued)