alla på tidningen lever i chock. en gammmal trotjänare har gått ur tiden. Hans foto är uppställt på ett bord i köket/matsalen, flankerat av ett brinnande ljus i en ljusstake. Först var jag och bad redigeraren om ursäkt för att jag brusade upp, fråga nummer två var - när gick han bort. Alla på tidningen fick veta i morse. De lever lite i chock. De sitter och minns honom, dricker äöl, äter diskuterar om  honom. Han som var så snäll,så positiv. Det gick så fort.

Jag skäms för mina futtigheter, mina tillkortakommanden.

nu sitter alla och minns honom

jätte jätte jättearg och förstår inte riktigt varför - egentligen är det en petimetergrej. vår chefredaktör är i USA och lär sig mer om läsbara plattformar. VI har alltid en redaktionsruta där det står vem som är ansvarig utgivare. Jag påpekade för redigerarna att det står på intranätet att vi har två andra som tjänstgör som chefredaktörer medan jimma är overthere. Ingen är särskilt intresserad av att göra ändringen, för det tarvar tid och sånt har man inte så mycket av i dessa slimmade tider. Jag ska då gå in i teverummet där reportrarna sitter och dricker öl och fråga (som en nigande skolflicka ungefär) om inte vi ska ändra i redaktionssrutan.) då säger jag  ungefär som min tonåring skulle sagt "jag bryr mej inte. jag jobbar inte på tidningen" eftersom det känns som tidningen skiter i oss. Det var länge sedan de slutade bjuda in oss på festligheter arrangerade av fackklubben- vi på radiotidningen räknas inte riktigt och många tror nog att vi är rätt korkade - vi är ju inga "riktiga" journaalister. Så  varför ska man plötsligt påpeka fel, när ingen bryr sej, vem blir tacksam, vem bryr sig om att det blir rätt i tidningen och varför ska jag engagera mej i tidningen när den inte bryr sej om mej.

det gör mej arg - tror jag. djävligt arg.

Det blire mycket broaken english these days. JAg sänker min engelsknivå till att låta som en ry sk immigrants. SOom om min man förstod mej bättre då. Min yngsta dotter går i taket och rättar hela tiden min "russian killerwoman ennglish".

Det är morgon iaf om man jobbat och kommit hem fyra på morgonen. Klockan är ed andra ord halv tolv och han gör min frukost.

-You are my wife I make for you break first – someday I kill you, säger han där han står vid spisen medan stekfettet sprätter.

Det är ett stående skämt. "I kill you, I hate you", betyder Jag älskar dej.

Det luktar gott från spisen. Stekt lök, råstekt potatis, stekt strömming med arabiska kryddor, the, hembakat bröd och hemgjorda vegetariska biffar. Numera äter vi det mesta från scratch. Det är nyttigt. Man slipper alla tillsatser. Jag har lärt mig uppskatta yoghurt direkt på bröd istället för smör. Jag lägger rå lök på pannkakan. Det är de där små sakerna, som att jag säger Jalla bay i stället för hejdå när jag talar i telefonen, habibi till mina vänner ..Det fräser och sprätter ur stekpannan. Tomaterna svettas i oljan. Det ser gott ut. I teverummet diskuterar EU-parlamentet i Bryssel om shengengränserna. Italien och Frankrike vill stänga gränserna för de 25 000 flyktingar som flyr Lampedusa i Libyen. Vissa politier är upprörda. Vi måste ta emot dem och ge dem en fristad. Vi tjänade pengar på att sälja vapen, det är hyckleri att nu vägra göra det enda humanitära rätta, att ge dem en trygg fristad. Andra pratar om hårdare gränskontroll. Jag tänker. Vad hade hänt honom om han hade varit kvar nu. De rullar in tanks och skjuter på kvinnor barn män ungdomar, alla som vill ha bättre levnadsvillkor och lite frihet från diktaturens järnhårda grepp. Blodet flyter på gatorna. Vi lagar frukost. Han oroas för sin familj.