inte lite irriterad,,,rejält irriterad faktiskt när jag läste Alex Shulmans blogg där han ironiserade över unga tjejers meningslösa bloggande om mode och kläder ( i aftonbladet häromsistens, inte så länge sedan ska leta reda på den när jag orkar och lägga in länken här).

Som mor till tre döttrar, en i tonåren, två nu som passerat tjugostrecket så vet jag hur viktigt kläder är för identitetskapande i de där ungdomsåren. Det är lika viktigt som musiken man lyssnar till, böckerna man läser, filmerna man ser osv.

Att förlöjliga dem är manschauvunistiskt och inskränkt. Därför blev jag så glad när Elza Dunkels gav svar på tal:

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/debatt-bloggarna-1.907307

Svetten lackar efter ännu en runda med grannens hund Kasper. I dag tog vi backen med bara två flåspromenader, resterande tid sprang vi. Målet är lite längre, lite snabbare för varje joggintur.

Så kommer jag tillbaka till bedrövelsen. Spagettitallrikarna på bordet precis som när jag lämnade dem. Det gör inget. På gården står barnens kojbyggen. Sonen leker med sommargästernas dotter.

Min yngsta dotter slår in "självhjälpspaket" till väninnan som fyller sjutton år i dag (eftersom hon shoppat upp alla egna pengar). Bättre rådvill än brödvill heter det. Hon finner trådrullar, nålar och annat plock . Kökslådorna är fulla med gummisnoddar. Hon vänder ut och in på ett plastetui med tårtljus och fyller dem med gummisnoddar i regnbågens alla färger och sätter sig att författa en instruktionsbok för dessa gumminsnoddar. Femton olika anävndningsområden kommer hon på (* uppdaterar med listan senare om möjligt). I bokkhyllan finner hon Svenska Naturskyddsföreningens "100 sätt att rädda världen" och jag donerar den villigt. Världen behöver alla unga frivilliga räddningsinsatser den kan få. Varför inte här i form av en ung rekryt som läser på rymdgymnasiet. Eftersom vi saknar inslagningspapper slår hon in paketet med tidningspapper. Det blir riktigt fint.

När det är gjort övergår hon till att visa mej ett och annat. Som att spela klipp från youtube med bra musik.

Nu spelar hon ett för att bevisa varför hennes idol Json Mraz är så outstandingly - bra....Här går han omkring på Paris gator och slöspelar på gitarren när han hör en slinga musik i fjärran. Någon spelar ett klassiskt stycke på fiol. Han följer ljudet och börjar slå på strängarna och lyckas fånga upp samma melodi. Han hittar kvinnan, en äldre kvinna, utanför ett varuhus. HAn närmar sig försiktigt, sätter sig på huk för att vara på samma nivå. Melodin får plötsligt en textslinga "a lovely day". De jammar tillsammans. Länge. När improvisationen är överstånden ger han henne alla pengar han har i sin ficka. (men han delar inte hennes vatten...undrar om han har bacillskräck). Klippet kommer i alla fall här:

http://www.youtube.com/watch?v=HWszEcjFSqo&feature=related

kära bloggdagbok:

krisen är över. Jag har hittat hem - hem till min lust. Hem till lusten till det skrivna ordet. Ett tag var jag riktigt, riktigt orolig. I tre veckor, kanske fyra har jag inte skrivit en rad...alltså det har blivit små dagnoteringar, mail och annat men inte en seriös rad. Nada. Inget skrivet på något av alla de projekt som ligger och pockar på uppmärksamheten nere i datonrs gömmor, längst inne i dess själ - det vi kallar hårddisken.

Men så i dag kom den tillbaka, längtan. Längtan efter att skriva. Som jag saknat den. Jag trodde jag hade tappat förmågan att formulera mig. Hade jag tappat den, hade jag jutappat bort meningen med hela livet.

Nu längtar jag åter till att inrätta min ordnade författarvardag...jag vet att det kräver väntan ty fritids har ännu sommarstängt, men jag närs av den pyrande glöden och längtan att sitta ensam i timmar vid datorn och forma ord och meningar. Jag längtar efter de gyllene ögonblick när det är möjligt att bygga drömda slott av damm och spindelväv. Jag längtar efter tystnaden där fantasin tar fart och skenar lika snabbt, nej snabbare än fingrarna över bokstavstangenterna. Det är som att skapa musik - fast med ord.  

JAg hittade den i bokhyllan av en slump och likt sköldpaddan i Kung-Fu panda inser jag att "det finns inga tillfälligehter" kanske vill den lära mig något. En gul postitlapp satt fast på boken Deadline midsommar -09. Det var min goda vän Lykke som lånade ut den, jag minns dagen jag var hem till henne. Vi drack the och pratade om våra projekt, livet - menäven skrivandet.

Hont yckte jag skulle läsa den där boken - och hon har nog rätt, aggressionshämmad är jag och har inte lyckats lösa den gordiska knuten till denna hämning, trots att jag har mina aningar.

Nu ska jag ta itu med dess 218 sidor och se vad de kan lära mej.

tack Lycke för respiten till augusti.

enligt feng shui är det bra att ränsa ut gammalt bråte så ny energi kan komma in. Jag slänger, slänger som en galning och ger bort till amnestyboden, röda korset, överallt. tömmmer tömmer tömmer, mitt liv ska minskas till ett fåtal kvadratmeter. Står inför en flytt...flyttar är farliga, för då vaknar nomaden i mig, den som vill vandra runt på vägarna utan mål - utan hamn. Endast resan är målet.

JAg är farlig när flyttar närmar sig...det är risk att jag kastar mig ut i rymden och seglar på en bärande vind.

Först ut Ernst Billgren. Citat ur boken Vad är konst?  Bokförlaget Langenskiöld

"48.

Bör samhället satsa på "normal" eller alternativ konst?

Kort svar:

Båda.

Långt svar:

Alla alternativ är beroende av en form att skilja sig ifrån, utan norm inget onormalt. Styrkan i ett samhälle hänger ihop med bredden av egenskaper som får plats. Det är därför det finns feta (klarar svält bättre), rädda (upptäcker fara) och aggressiva (attackerar angripare).En blandad grupp i stenåldersgrottan gjorde att stammen överlevde, likriktning försvagar. Bra och dålig konst är beroende av varandra som ett nät, mycket bra görs utifrån den dåliga, och tvärtom. Plockar man bort den dåliga så faller den bra ihop som ett korthus. Uppmuntra all konst."

och sedan.... 

Ett klipp från tankesmedjan Det osynliga från bloggen Det osynliga

inlägg av Stina Oskarsson:

Under en debatt i Almedalen om kreativa näringar blev hånad för att jag inte ville säga att målet med vår verksamhet är att gå med vinst och jag inser att de kreativa näringarna kan bli ett hot mot kulturpolitiken om vi inte ser upp.Jag har inget emot kreativa näringar men att de kreativa näringarna växer få inte bli ett argument för en miskad kulturpolitik för kreativa näringar och kulturpolitik är inte samma sak.

Det här handlar inte om att jag tror att jag, mitt konstnärskap eller den teater jag representerar har något att förlora på att beblandas med näringslivet utan om att jag tror att vi som samhälle riskerar förlora något väsentligt.

Det är inte kulturpolitik att Globen förvandlats till Ericsson Globe, att köpcentret Skrapan arrangerar en öppen scen för ungdomar eller att Billgren gör ett konstverk till Volvos butik. (Om han hade gjort konstverket det till lunchmatsalen för arbetarna på fabriken hade det varit en annan sak. ) Det här är konst och kulturella uttryck som används som marknadsföring och reklam.

Konstens uppgift är att värna helt andra värden som vi gemensamt behöver för att kunna bygga ett bättre samhälle. Det kan handla om, jag lånar några ord ut parlören; att bygga en andlig infrastruktur, om empativolym, livskomplexitetspåminnelse, möjlighetshorisont eller ofullkomlighetsbejakande.

Och dessa ord betyder något annat än ekonomisk vinst.

Kulturpolitik handlar om att värna kvalitet, mångfald, och tillgänglighet och är i grunden en demokratifråga.

Ett av de stora problemen idag är att masskommunikationen har förytligat och förenklat det offentliga samtalet.

En demokrati bygger på en mångfald av väl formulerade röster och för att skapa dessa röster måste det finnas arenor och verksamheter där den fria tanken kan växa. Det kan handla om konst, bildning och forskning. Dessa verksamheter får därför inte bedrivas som näringsverksamhet.

Och vi får inte glömma att de kreativa näringarna aldrig kommer att kunna fortsätta växa om vi inte samtidigt gör stora kulturpolitiska satsningar.

Hur många framgångsrika band har inte kommit från Skellefteå? Betänk att man där under lång tid haft en avgiftsfri kommunal musikskola knuten till grundskolan.

Man kan inte som många verkar tro, hoppa över det ledet.

 Stina Oscarson

-Nä, nu kan jag inte visa mig på byn längre!

det utbrister min sextonåriga dotter sedan jag med andan i halsen med dramatisk ådra berättade för henne hur jag burit  mig åt för att hinna posta brevet (hon hörde ju och såg själv på spektaklet hemma lite tidigare).

Inte nog med att kuverten tagit slut, nyckeln till bilen bortblåst. Kuvertet gick att lösa med hjälp av ett nästan helvitt nästan helt omålat (bara en  liten, liten teckning i ett hörn, signerad sjuårige sonen) papper. Ingen tejp men dock limstift. Kniven jag tog från köksbordet för att skära bort lite papp - som fattades i mitten av kuvertet vid hysteriorigamin lämnade en fläck av björnbärsmarmelad som jag varsamt drog bort med tröjan (det var ju bara anställningspappren...inte så noga).

Det gäller att vara effektiv tänker jag stolt över mitt nytillverkade kuvert medan jag skriver adressen på kuvertet. TAnken byts ut mot en annan "vad är klockan" följt av "hinner jag". Här går alla klockor går olika, varje dator visar olika tid liksom kyrkklockan, mobilen i behån (ja det är bästa platsen för en mobil, man vet alltid var den är)  och i den här lilla gudsförgätna byn tömms lådan klockan ett på söndagar.

Nästa fas är transporten till brevlådan som hänger gul och fin intill stickgrafittin(tillverkad av några busiga tanter i byn) som pryder broräcket till dörren i byns centralpunkt, lanthandeln.

Jag rusar med brevet i handen till den blå bilen, rycker upp dörren och kastar mig inmed förvånandsvärd vighet och snabbhet. Bara ett aber, det sigger ingen nyckel i tändningslåset,lätt fixat tänker jag och springer till den mindre bilen....men  även den vita opeln saknar tädningsnyckel. För att förlfytta sig snabbt behövs en nyckel. Jag är kass på tjuvkoppling och villl inte förstöra bilarna. Därför springer jag till den naturliga platsen - krokarna i köket där nycklar brukar hänga.

Men nej då, där hänger endast husnyckeln intill mitt senaste loppisfynd, en liten kitchig madonnalampett i jugendstil....Inte en bilnyckel så långt ögat når. Sambon ligger och snarkar av gårdagens gin  och tonic kurer. FAn tänker jag. Nycklarna är och kanske förblir bortblblåsta. Jag vet att man letar inte säkrskilt effektivt när manär under tidspress. *Trots det springer jag planlöst hit och dit, viftar lite med händerna i luften, flyttar planlöst på saker, så där man gör när man är i förtvivlat stort behov av att hitta något illa kvickt. Till sist har jag arbetat upp mig till något som liknar vansinne där jag springer som en galen furie och skriker svordomar uppblandat med vårdslöst grova synonymer till orden snopp och snippa (till dotterns övedrnattande väninnas stora förskräckelse).

"titta där jag har mina papper" får sambon ur sig där han ligger trött och bedövad av gårdagens alkholintag.

Och visst, där ligger dom, dolda under mappar och annat i den enda prydliga hylla som är hans - inte min. Hurra, äntligen en nyckel, rivstart i väg med bilen genom byn (ingen i vägen som tur är, varesig granngubben på rullator eller hundpromenerare)  tvärnit framför ICA kastar mig uppför de två trappstegen in till kassorna där sonens lekkamrats (nej vi är inte bekanta) pappa står och ska betala med några varor på var sin sida bandet och kassörskan.

"URsäkta" skriker jag "måste ha frimärken(rösten skär och komme rupp i falsett)  och få brevet på lådan".

Kassörskan parkerar artigt sin pågånde inslagning och låter mig tränga mig före (jag inväntar inte ens ett godkännande ja varsogod, som är mer på sin plats). Nu hoppar jag jämfota i mitt iinre till dess jag får frimärkena i handen.

"pengarna då" hojtar kassörskan efter mig sedan jag betalat och rusar mot lådan med portot (föreställande två båtar). Frimärkena måste slickas med tungan och smack smack på med dem på brefvet och in med armen upp till armbågen i den gula lådan. Kanske kan man känna med fingarna om det ligger några brev i botten hinnder jag tänka. Naturligtvis når jag inte ner utan väljer att försiktigt släppa taget om brevet medan jag med skärpta sinnen hör - inte utan tillfredställelse - det distinkta ljudet av hur brevet landar mjukt mot flera lager kuvert som konvelut för brev, vykort, kärleksbrev och annat som ruvar i lådans hemlighetsfulla mörker. 

"YEs! jag hann", så skönt.  Nu är det bara att gå ini affären och ta emot växeln och rapa ur sig ursäkterna.

Det känns skönt att veta att anställnignspapprena ligger på plats på måndag med marmeladfläckar och allt. (för ett ögonblick undrar jag vad som händer om limmningen rämnar i fogarna...men nej det får inte hända).

Några minuter senare: Tillbaka i huset.

"Nä, nu har du skämt ut mig" suckar tonårsdottern (om redogörelsen liknande den ovan)

"Det gör inget" svarar jag och räknar upp alla andra incidenter på lanthandeln. Bästa grejen var nog när jag glömde mobilen i frysdisken och den blev liggande över natten. På morgonen ringde telefonen ur frysdisken - det här var medan min far levde och han hade börjat bli lite, lite glömsk (senil). Smått förvirrad frågade han personalen efter dotra (mål för dottern) Marie ...jag inser attt det var svårt för honom att förstå sammanhangen, liksom hur samtalet måste gått innan de på båda sidor telefonen rätat ut alla frågetecken till utropstecken.

"Vi skrattade åt det en hel vecka" berättade handlarns fru för mig i förtroende invid mjölkdisken en gråmulen tisdag.

"alltid kul när man kan glädja någon annan" tänker jag och undrar när jag ska sluta vara så där hetsig och bli lite mer normal

Vad gör du nu?

Var jobbar dina barn? Har dom fått sommarjobb? Jasså inte!?

JAg är så djävla trött på de där frågorna.

Det ligger en bunt outtalade krav under. KRav som går ut på att man ska fylla sin kvot, stå i ledet och vara duktig och betala skatt. Den som ställer frågan har - inte alltid, men ofta - en osynlig scanner som söker av och tar reda på om man är kompetent och värdig att placeras in i facket D som i duglig eller rentav i S som i skräp. När började det där, inscanningen av människor utifrån vad de har för yrken och ställning där ute i samhället.

Det är ingen hemlighet att det inte finns jobb till alla. Det är dessutom avgörande för hur man lyckas i vidare studier och arbetslivet att man klarar den ordinarie skolgången inklusive gymnasiet. (nästan ingen får jobb direkt efter nian i dag om man inte är överjävlig på att ta sig fram). Men i dag hoppar var femte elev av gymnasiet. Tonåren är en turbulent och svår tid för många, extra svår i dag när så många val är upp till ungdomarna. Det finns en hoper av gymnasieprogram och när man går där ska man bara fungera. Sedan finns folkhögskolorna som ser till hela människan och som är en andra chans för alla de som inte tagit sin gymnasiekompetens. Men den nya regeringen är och knaprar över allt, de vill bara att de bästa ska vinna, resterande ska vara pigor åt rikt folk. Guuud vad jag hatar den där uppdelningen. Nu när man vill säkna antalet år man för nyttja studielån. Man behöver inte ha särskilt många IQ för att räkna ut vilka som kommer ha råd och få stöd för vidare studier och vilka som kommer sitta odch fylla i papper för socialbidragsansökningar.

Uppväxt och ungdom verkar gå ut på att allt ska gå på ett snöre, skola, studier och  sedan ska man ut fort som fan i arbetslivet för att fylla sin kvot. Det finns inget utrymme för de osäkra som inte riktigt vet var de passar in.

Så är det det där med jobb.

Alla kanske inte kan jobba. De kan ha ont i ryggen eller i själen eller någon annan stans (för dom är det allt svårare med sjukskrivning. TIll och med försäkringskassans egen personal kritiserar stystemet "då är det något ruttet i danska staten" som Shakespeare skrev i Hamlet). Och dagens arbetsmarknad är så hård att där finns inget utrymme för den som inte håller måttet. Ändå är det som om man bara räknas när man arbetar heltid och betalar skatt. Man ska vara duktig idiot annars passar man inte in. Guuuud vad jag är trött på det där. Peter TIllberg blir ALDRIG inaktuell. lägger in honom här för alla som glömt:

http://www.anderslif.se/anderslif/tillberg.jpg

Titeln på målningen för alla som glömt: Du blir väl lönsam lille vän?