alltså vi har inte umgåts påm ånga många år, men i augusti förra året hälsade jag på henne- Susanne. Vi var så tajta polare när vi gick på journalisthögskolan. Det var Susanne, Marie och jag och ibland var det Leif oxå. Men ofta var det bara Susanne och jag - för Marie hade familj och barn.

ibland var det naturligtvis Janet och Ann-Sofie och några andra oxå, men Susanne och jag vi hade några intensiva år där på början av åttiotalet. Två om man ska vara noga.

Så träffades vi i augusti. JAg hade GPS en på bilen som hjälpte mej att hitta till Gråbo där hon bodde i radhus. Vi berättade för varandra om våra liv och det var som om ingen tid gått. Och vi var helt ocensurerade med varandra, precis som då.

Så när jag sitter på jobbet och skriver ut tidningssidor så ringer Marie från Lysekil där hon sommarjobbar på Bohuslänningeno ch säger "har du hört vad hemskt" Vaddå hinner jag tänka som inte lyssnat på nyheterna vad har hänt. Det säger jag också "vad har hänt" Susanne är död" säger Marie. Det känns så overkligt. Så kommer antydan till tårar.

Hon är borta, vilket tomrum och så jag ångrar att jag inte åkte till klassens reunion nu veckan efter midsommar eller om det var veckan före men jag  hade inte tid och råd som vanligt. Nu är det för sent.

Susann, söta vackra snälla susann med de kloka ögonen, leendet i mungipan. Du är borta. Du saknas mej.

Så ont det gör.