-Nä, nu kan jag inte visa mig på byn längre!

det utbrister min sextonåriga dotter sedan jag med andan i halsen med dramatisk ådra berättade för henne hur jag burit  mig åt för att hinna posta brevet (hon hörde ju och såg själv på spektaklet hemma lite tidigare).

Inte nog med att kuverten tagit slut, nyckeln till bilen bortblåst. Kuvertet gick att lösa med hjälp av ett nästan helvitt nästan helt omålat (bara en  liten, liten teckning i ett hörn, signerad sjuårige sonen) papper. Ingen tejp men dock limstift. Kniven jag tog från köksbordet för att skära bort lite papp - som fattades i mitten av kuvertet vid hysteriorigamin lämnade en fläck av björnbärsmarmelad som jag varsamt drog bort med tröjan (det var ju bara anställningspappren...inte så noga).

Det gäller att vara effektiv tänker jag stolt över mitt nytillverkade kuvert medan jag skriver adressen på kuvertet. TAnken byts ut mot en annan "vad är klockan" följt av "hinner jag". Här går alla klockor går olika, varje dator visar olika tid liksom kyrkklockan, mobilen i behån (ja det är bästa platsen för en mobil, man vet alltid var den är)  och i den här lilla gudsförgätna byn tömms lådan klockan ett på söndagar.

Nästa fas är transporten till brevlådan som hänger gul och fin intill stickgrafittin(tillverkad av några busiga tanter i byn) som pryder broräcket till dörren i byns centralpunkt, lanthandeln.

Jag rusar med brevet i handen till den blå bilen, rycker upp dörren och kastar mig inmed förvånandsvärd vighet och snabbhet. Bara ett aber, det sigger ingen nyckel i tändningslåset,lätt fixat tänker jag och springer till den mindre bilen....men  även den vita opeln saknar tädningsnyckel. För att förlfytta sig snabbt behövs en nyckel. Jag är kass på tjuvkoppling och villl inte förstöra bilarna. Därför springer jag till den naturliga platsen - krokarna i köket där nycklar brukar hänga.

Men nej då, där hänger endast husnyckeln intill mitt senaste loppisfynd, en liten kitchig madonnalampett i jugendstil....Inte en bilnyckel så långt ögat når. Sambon ligger och snarkar av gårdagens gin  och tonic kurer. FAn tänker jag. Nycklarna är och kanske förblir bortblblåsta. Jag vet att man letar inte säkrskilt effektivt när manär under tidspress. *Trots det springer jag planlöst hit och dit, viftar lite med händerna i luften, flyttar planlöst på saker, så där man gör när man är i förtvivlat stort behov av att hitta något illa kvickt. Till sist har jag arbetat upp mig till något som liknar vansinne där jag springer som en galen furie och skriker svordomar uppblandat med vårdslöst grova synonymer till orden snopp och snippa (till dotterns övedrnattande väninnas stora förskräckelse).

"titta där jag har mina papper" får sambon ur sig där han ligger trött och bedövad av gårdagens alkholintag.

Och visst, där ligger dom, dolda under mappar och annat i den enda prydliga hylla som är hans - inte min. Hurra, äntligen en nyckel, rivstart i väg med bilen genom byn (ingen i vägen som tur är, varesig granngubben på rullator eller hundpromenerare)  tvärnit framför ICA kastar mig uppför de två trappstegen in till kassorna där sonens lekkamrats (nej vi är inte bekanta) pappa står och ska betala med några varor på var sin sida bandet och kassörskan.

"URsäkta" skriker jag "måste ha frimärken(rösten skär och komme rupp i falsett)  och få brevet på lådan".

Kassörskan parkerar artigt sin pågånde inslagning och låter mig tränga mig före (jag inväntar inte ens ett godkännande ja varsogod, som är mer på sin plats). Nu hoppar jag jämfota i mitt iinre till dess jag får frimärkena i handen.

"pengarna då" hojtar kassörskan efter mig sedan jag betalat och rusar mot lådan med portot (föreställande två båtar). Frimärkena måste slickas med tungan och smack smack på med dem på brefvet och in med armen upp till armbågen i den gula lådan. Kanske kan man känna med fingarna om det ligger några brev i botten hinnder jag tänka. Naturligtvis når jag inte ner utan väljer att försiktigt släppa taget om brevet medan jag med skärpta sinnen hör - inte utan tillfredställelse - det distinkta ljudet av hur brevet landar mjukt mot flera lager kuvert som konvelut för brev, vykort, kärleksbrev och annat som ruvar i lådans hemlighetsfulla mörker. 

"YEs! jag hann", så skönt.  Nu är det bara att gå ini affären och ta emot växeln och rapa ur sig ursäkterna.

Det känns skönt att veta att anställnignspapprena ligger på plats på måndag med marmeladfläckar och allt. (för ett ögonblick undrar jag vad som händer om limmningen rämnar i fogarna...men nej det får inte hända).

Några minuter senare: Tillbaka i huset.

"Nä, nu har du skämt ut mig" suckar tonårsdottern (om redogörelsen liknande den ovan)

"Det gör inget" svarar jag och räknar upp alla andra incidenter på lanthandeln. Bästa grejen var nog när jag glömde mobilen i frysdisken och den blev liggande över natten. På morgonen ringde telefonen ur frysdisken - det här var medan min far levde och han hade börjat bli lite, lite glömsk (senil). Smått förvirrad frågade han personalen efter dotra (mål för dottern) Marie ...jag inser attt det var svårt för honom att förstå sammanhangen, liksom hur samtalet måste gått innan de på båda sidor telefonen rätat ut alla frågetecken till utropstecken.

"Vi skrattade åt det en hel vecka" berättade handlarns fru för mig i förtroende invid mjölkdisken en gråmulen tisdag.

"alltid kul när man kan glädja någon annan" tänker jag och undrar när jag ska sluta vara så där hetsig och bli lite mer normal

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

har jobbat näst sista veckan före semestern. har varit i min övernattningslägenhet och tryckt några nätter för att spara bensinpengar. Det går till så här. Man kliver upp på morgonen, äter myssli och mjölk, sedan ser man på några episoder av sex and ...

idag blev jag uppringd av en pigg tjej på Stage pool. Jag är med i en grupp om fem som ska coachas. Jag nappade på detta för jag tänker att jag ska upp på banan. Jag måste ta tag i den tappade fanan. Nu är det dags- jag är full av förväntan inför d...

http://insideoutnyc.wordpress.com/  

http://www.youtube.com/watch?v=tBGngixvQmE&NR=1   Kitty you go girl, kan avdramatisera det mesta - som här i Mensbloggen. ...

Det är något märkligt med gamla hus. ATt städa ur dem. I april städade jag ur det hus där jag levt med barnen i ungefär nio år. Nio är i princip en hel barndom. Jag gick igenom arbetsrummet och penslade mej likt en arkeolog ned lager för lager, grävd...