eller rättare sagt deltog i begravnignsgudstjänst i kyrkan i Gråbo. Vännen är Susanne Engwall - en studiekamrat från Journalisthögskolan i Göteborg. Vi var klasskamrater åren 1984-1986. I kyrkan satt vi intill varandra Marie Corneliusson, Leif Wilehag och jag. Vi var tillsammans ofta, hängde ihop i vått och torrt. Till Natobasen Greenham Common åkte vi oktober 1985. Det var Susannes idé. Vi bevakade grindarna där kvinnor från hela världen satt för att protestera mot Nato-missilerna. Leif fick bo hos kväkarna i deras bibliotek nere i Newbukry. Eftersom han var man var han inte välkommen. Men vi träffades i princip varje dag ändå och utbytte ideér och så där. DEn där tiden svetsar en samman. När man är några och tjugo äår man så päverkbar, kommer varandra så nära. Nu är hon borta.

Det var en fin och minnesvärd högtid.Tårarna kom. Det var sköntatt få  gråta och sakna riktigt ordentligt. Det kändes fint att så många kom för att ta adjö, inklusive patriarkerna Janne Josefsson, JAnne Jingeryd och han Lennart Persson

Mest synd tyckte jag om barnen, så små och moderlösa. Hur ska deras liv gestalta sig nu. Det är så orättvist. ATt ryckas bort, mitt i livet, vid 48 års ålder - det är alldeles för tidigt. Du fattas mej Susanne. Med ditt leende och din livsaptit. Jag är så tacksam för att jag fått vara din vän.

Prästen sa något fint i alla fall, han sa att en engagerad röst har tystnat, att en person som givit röst åt de utsatta försvunnit ur tiden. Mycket annat fint sa han också, han kände Susanne för han hade varit studiekamrat med hans lillebror.

Sista sången som spelades i kyrkan var en av Susannes favoriter U2. Ylu still haven´t got what your looking for:

http://www.youtube.com/watch?v=3vMUvCYTtmM&feature=related

Här är en intervju Susanne gjorde med Norén -jag hittade den på google:

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=1606373&BroadcastDate=&IsBlock=