ändå sitter jag här och jobbar. luther den djäveln. han borde skjutas...fast han är ju redan död.

JAg beklagade mig som en femåring inför min äldsta dotter, nu 21 fyllda, att "jag vill inte, vill inte, vill inte" jobba. FAttas bara att mans länger sig på mage och slår med knytnävarna i golvet.

Då berättade hon att när hon bodde hemma och sommarjobbade på äldreboendet sa hon lika dant. "Öhhh (och andra gnällljud som ej låter sig göras i tryck) jag vill inte jobba"

tilläggas bör att vi pratade lite drömmar också, främst mardrömmar. Då berättade hon att hon drömde så här en gång när hon var trött på jobbet. "Jag gick runt med en kniv som en mordängel från avdelning till avdelning och tog livet av alla gamlingar" sedan tillade hon skamset "guud så sjukt, jag måste ha varit fruktansvärt trött på jobbet" För hon älskar sina gamlingar, det kan jag som moder intyga.

Men jag bara tittade lite uppfodrande på henne, när allt hon ville var att jag skulle säga "Det behöver du inte kära barn" och sedan skulle jag med allsmäktigt moderligt leende säga "jag jobbar åt dig mitt älskade barn" - tänk det hände aldrig.

När jag kom till jobbet möttes jag av en filosofisk kollega. Vi hade ett trevligt samtal och så blev man på bättre humör en liten stund.

Men så kom tröttheten. Faaan vad trött jag är.

Först gårdagens flytt av en styck dotter till Burträsk - men otroligt så vackert det var och jag ser framför mig vilket fantastiskt liv de kommer att få där och det glädjer mig så....men inte blev det mycket sova inte. upp fem i säng tolv upp sex ( i dag då) i väg med sonen till skolan...sedan in till stan med den ygsta jäntan (sexton år i dag) och köra sopor hela djävla dagen och när det var klart, tvätta en bil och göra rent släpvagnen så den kan lämnas tillbaka. Herre jestanes. men i natt så ska jag sova minst tretton timmar. så det så....jag skiter i att lämna sonen till skolan. jag vägrar.