Kilan biter i kinderna. På morgonen är världen vit av frost.

Lite senare kliver jag ut med sopposen på bron (alltså farstubron eller vad man säger i norland säger man bron). I stenvasen en iskaka. Uupp sticker en svart pinne som grenar sig i fler små svarta pinnar, en gång var de vita blommor utan namn, kärleksfullt uppdragna med hjälp av fröer från en obestämnd frökatalog.

Budha håller på att tappa sin gula hinna av glacyr. Trädgårdsbuddhan vittrar. Fran sticker kala fläckar av vit cement, möjligen gips. Hans nakna huvud är värst utsatt. Jag känner kylan under fotsulorna. Gruset känns genom de tunna tygskorna med dödskallar på som jag snott av min äldsta dotter. Kanske har hon bestämt sig för att sluta använda dem. Det är hål på två ställen på den högra.

Jag genar över gräsmattan och går till soptunnan och släpper ned familjens skräp. Samtidigt konstaterar jag att de tär dags att rulla ihop vattenslangen och skära av den nära fasaden, själva tegelväggen...för att sedan ta mig ned i källaren för att dra in det som är kvar av stumpen, kanske ta en strumpa och rulla ihop till en boll och täppa till hålet med. Allt detta ser jag när jag kommer runt knuten coh ser rosen busken streta mot elementen. Nyponen sträcker sig utåt som läntar den efter en vänlig och varm vind. Stackars växt, det enda som finns kvar är oktoberkkyla, snö, november och en hastig död.